Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

STOCKHOLM dena 2 Nov. Frankrikes utrikes-politik. Sednast hitkomna n:r af IOpinion Natiovale innehåller följande artikel, som torde kunna anses såsom ett temligen korrekt utryck för den inom den imperialistiska denokratien i Frankrike rådande uppfattninsen af den politiska situationen: Hvarje politik, som är värd detta namn, ör betrygga det närvarande, medan den förbereder framtiden. En politik, som nöjde sig med att lefva för dagen, vacklande hit och dit efter händelsernas gång, som blott jänkte på att kringgå svårigheterna allt efter som dessa uppstodo, som ej stödde sig på någon bestämd princip, ej hade något beslämdt mål, som tagit till uppgift att bibe-: hålla jemnvigten, hållande sig än åt höger : än åt venster, utan att lägga grundvalar för, en bättre framtid — det vore en politik lika vanmäktig för den dag i dag är, som farlig för morgondagen. Så var politiken beskaffad förr i tiden, de personliga intressenas och de egoistiska vyernas politik, de ännu barbariska tidehvarfvens politik, då hvarje folk tänkte blott på sig sjelft, ej ville vidkännas eller rent af ignorerade allas gemensamma ansvarighet, i skydd bakom sina gränser iakttagande rörelserna bland de andra folken, i hvilka den ej såg något annat än ett blifvande byte eller en fiende att frukta. Denna politik var frukten af krigstillståndet och underhöll också detta. . Denna politik såg i en allierad blott en medbrottsling, med hvilken rofvet måste delas och sökte i denna allierade blott materiel styrka och fullständig frånvaro af alla begrepp om heder. Nittonde seklets politik måste hvila på helt andra principer, gå till väga enligt andra lagar: Frankrikes isynnerhet måste fullständigt bryta med dessa urmodiga traditioner, som skulle komma oss att mycket snart glömma vår rätta mission, våra verkliga intressen. Hvarje folk, som proklamerat menniskans rättigheter och folkets suveränitet, har på samma gång afsagt sig eröfringens rätt. Det kan ej längre börja krig för att förstora sig genom att inkräkta tillgränsande nationer, som önska bibehålla sitt oberoende. Ur denna nya situation uppstå alldeles nya skyldigheter. Dess verksamhet utåt finner sig ganska mycket modifierad. Den kan ej längre öfverlemna oförutsedda förvecklingar åt slumpen, den måste hemta sin styrka i ett en-rgiskt upprätthållande och spridande, om så behöfves, af de grundsatser, som blifvit sjelfva vilkoret och den bästa garantien för dess fortfarande bestånd. Dessa nya skyldigheter bestå uteslutande deri, att uti Europa vaka öfver att eröfringens rätt, förnekad af oss, ej blir tillämpad af andra, att söka upprätta en försvarsoch bevakningeallians, om vi så få säga, hvarigenom vi kunde vara säkra om värt eget oberoende, i det vi börja lägga grunden till en varaktig fred, till en blifvande konfederation i gamla verldens förenade stater. Rysslands utsträckning och äfven Preussens ha framkallat en viss oro i Frankrike. Det saknas icke personer, som förklara att vi äro hotade, icke allenast hvad angår vårt ioflytande, ända hittills af öfvervägande art, utan till. och med hvad vårt territorium angår. Man talar på flera håll om ett fullständigt återställande af det tyska kejsarriket, och pessimisterna se redan vid våra portar en stor militärstat med 50 millioner inbyggare, utsträckande banden åt Ryssland. Vi äro ej fiender till något folks utveckling och storhet. Hvarje folk har rättighet att organisera sig som det vill, att grundlägga sin euhet, om det deri anser sig finna större garantier för sitt bestånd och sin frihet. Om det således i Tyskland vore fråga om bildandet af en vidsträckt demokrati, der man beslutsamt på sin fana inskref framtidens principer, till följd af hvilka vi existera, och som heta: nationelt oberoende, folkets suveränitet, folkens förbrödring, så skulle en sådan rörelse, långt ifrån att oroa, skänka oss mod och förtröstan, ty dessa principer äro fredens, och freden skulle na. turligtvis leda till afväpning och dermed alla små försök till eröfringar eller våld. samma kraf upphöra, Men olyckligtvis står saken alldeles icke så. Den tyska folkrörelsen löper fara at Ise sin lagliga väg ledas åt annat.håll ge nom de ärelystna planer, som hysas af der nuvarande regeringen, hvars traditioner och tendenser ej äro af den beskaffenhet, att de kunna ingifva oss lugn. Dess drömmar är hittills snarare drömmar om militärisk mak och materiel styrka än drömmar om frihet I Denna rörelse medför enheten, utan tvifvel men irågan är i Tyskland mindre en frågt .lom enhet än en fråga om frihet, ty ickt en tum af tyskt territorium är ju i främ t) mande våld eller hotadt af någons lystnad . I norr är Preussens verk godt, emedai HI Preussen der stod gentemot små feodal: il sjelfherrskare, som bildade lika mång skrankor mellan folket och nutidens ideer r Då Preussen jagade ut Österrike från Tysk land var Preussens verk också godt, ty der igenom kastade det öfver ända absolutis mens starkaste bålverk i vestra Europa ocl gjorde slut på det förderfliga inflytandet a en politik, som i styckningar blott såg et medel att hålla folket i vanmakt och för hindra uppståendet af ett gemensamt in tresse mellan de frånskilda delarne af e stor nation, hvars alla medlemmar ha lik behof af demokratiska reformer, af politis frihet. äm AAA La