Aftonbladet – 31 oktober 1866, sida 2

Italienska truppernas intåg I Venedig den 19 Oktiober. Af denna stora tilldragelse och denna minnesvärda dag, som för Italiens framtid alltid skall ega en ofantlig betydelse, lemnar en korrespondeut till Tine ac: liviga skildring : Det är gjordt! Italien är ändtligen fritt från Alperna till Adriatiska hafvet. Klockan half 7 i dag morse sammanträdde Venedigs generaler och civila myndigheter, och då de åtskildes var det å ena sidan för att skicka den österrikiske militärbefälhafvaren och sista bataljonen på väg till Triest och å den andra för att ringa i klockorna, hissa Italiens banr i de mastsänger, som en gång buro Venedigs, Cyperns och Moreas tredubbla flaggor samt proklamera: ?Venezia Liberata! Det fartyg, på hvilket den österrikiske generalen Alemann och hans stab inskeppat sig, hade ej väl lemnat hamnen, förrän de italienska krigsskeppen började komma in. Municipalitetet hade förgäfves utarbetat ett schema, som afsåg att gilva ett aristiskt utseende af enstämmighet åt dekorationerna vid gatorna, förgäfves hade det bestämt klockan 9 som den timma, då klockorna skulle ringa fiån S:t Marcus torn. Folket behöfde inga ledare i denna sak. Det var nog för detsamma att io straniero aflägsnat sig, dess första handling af frihet utöfvades ntan tvekan och staden blomstrade som en ros. Medfödd artighet, framkallad genom myndigheternas kloka råd, höll invänarne lugna, tills österrikarne väl voro ur sige, men snart utbröto här och der efter hand glädjerop, hvilka med hvarje minut tilltozo i styrka, tills hela städen vid ljudet från det första hammarslaget på den svängande meta sen högt uppe i luften öfver stora torget företedde en triumferande rörelse och männen omfamnade hvarandra med tårar i ögonen såsom barn. De italienska fartygen lupo in detena efter det andra. Venedigs befolkning hörde fartygen salutera — dess egna fartyg — med dessa bronsfärgade venetianska sjömän ombord, hvilka så länge varit landsflyktiga från sina hem. Till och med nu tycktes de till hälften tvifla och glädjeropen afbrötos, ty de kunde ej nå sjömännen, och den österrikiska flaggan svajade ännu från kanonbåtarne i venetianarnes hamn. Gondohererna förde tyst sina båtar kring lagunen, med det enda magiska ordet si (ja) samvetsgrannt fästadt i sina hattar, och hopen började strömma till jernvägsstationen, der trupperna skulle på middagen göra sitt intåg. Myndigheterna sågo ängsliga ut af fruktan för att deras fete skulle gå sönder. De hade ej behöft frukta, ty Venedigs hjerta klappade lifligt och behöfde endast få uttryck. Längs Stora Kanalen samlades folket i klungor på broarne och kajerna, men utan buller, med undantag af en och annan som var djerfvare och mera van vid agitation än de öfriga och derför ropade ?Viva Garibaldi ! ?Viva VItalia!? hvilka rop alltid funno lifligt gensvar. De stora gamla palatserna syntes ovana vid de ljusa flaggor och rika draperier, som hängde neu från dess balkonger eller fladdrade solbeglänsta mot den klara blå himlen. Rika sidentyger, gobelinstapeter, allt som var vackert eller dyrbart, utbreddes på de stora facaderna, och män och qvinnor smyckade sig med rika färger och prydnader, ty alla. rika och