Aftonbladet – 31 oktober 1866, sida 2

STOCEHOLM den 31 Okt. Utrikos korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Montreux d. 23 Okt. Det protestantiska Rom, såsom man stundom benämnt Gåeneve, besitter bland andra egenheter äfven den, att den resande der inner i Frankrike förbjudna politiska broschyrer framlagda i boklådorna och läser dem med ett intresse, som en dylik i den stora grannstaten förbjuden litterär frukt. vanligen skänker. Bland dessa skrifter. väckte nyligen? en brochyr: LEchgance de 18697 af A. Rogeard, författaren af Pauvre France! något uppseende. År 1869 förestå de allmänna valen till lagstiftande kåren i Frankrike. Med hvarje dylik valförrättning har alltsedan statsstrecket oppositionen mot kejsardömet tillvuxit. Utgående från detta faktum förutspår författaren den Napoleonska dynastiens fall något mer än om tre år, men tyckes dock icke fullt lita på detta orakels säkerhet; ty han besvärjer fransmännen att genom kraftigt bistånd göra spådomen till sanning. L Echgance de 18694 är skrifven i denna emfatiska, något deklamatoriska ton, som man vanligen tioner i dylika tendensskrifter. Af intresse är den i broschyren uitalade förmodan, att franska regeringen fruktar den beräknade dagen för dess olycksöde och derföre ämnar framskjuta valen, med andra ord, för i skölden ett statsstreck mot 1869 såsom fordom mot 1852. Med stort deltagande följer man här de framsteg, som de tyska enhetssträfvandena göra under impulsen af de sednaste hänselserna på andra sidan om Rhen. Förhållandena i södra Tyskland fängsla isynnerhet på ett öfvervägande sätt det närbelägna Schweiz uppmärksamhet. På upprättandet af ett sydtyskt förbund tror ingen. Dertill saknas alla förutsättningar. Kammardebatterna i de sydtyska staterna, framför allt i Carlsruhe och Stuttgart, ha afslöjat det djupa svalg, som i dessa länder skiljer regeringarne och till en del äfven folken från hvarandra, Under det att den öfvervägande majoriteten inom de wirtembergska kamrarne med partikularistiskt egensinne afsöndrar sig och icke vill höra talas om en anslutnivg til det nordtyska förbundet under Prenssens ledning, gifver gig i den badiska andra kammaren n motsatt, mot Preussen vänlig sinnesstämning tillkänna. Stort uppseende ha upplysningarne i den badiska ministern Freydorfs tal vid framläggandet af det mellan Preussen och BagGen afslutna fredsiördraget väckt äfven här. I schweizarens ärliga själ måste den machiavellistiska trolöshet väcka vämjelse, med hvilken kabinettet i Wien på samma tid, då de badiska trupperna stodo i fält för Österrikes sak, med hofvet i Minchen öfverenskom under vissa förutsatta fall om en ersättning åt Baiern på storhertigens af Baden bekostnad. Bairische Zeitung har velat förneka dettu faktum, men har med sina slingriga förklaringar hvarken öfvertygat dena tyska eller den schweiziska allmänheten. Karakteristiskt är det dessutom att, trots denna förtroliga öfverenskommelse mellan Österrike och Baiern före kriget, de båda staternas fredsfördrag med Preussen åstadkommit en betydlig köld mellan deras regeringar. De båda bundsförvandterna öfverhopade hvarandra offentligen med de gröfsta smädelser. Följden är, att Wirtemberg ensamt lutar åt Österrike, hvaremot Baden naturligt drages till Preussen, och Baiern afvaktar, om sakernas nya ordning äter skall beskära det den hegemoni i södra Tyskland, hvilken Preussen erbjöd det i reformförslaget af den 10 Juni, men som afböjdes i Minchen genom det rådande partiets fatalistiska förblindelse. Hes-en-Darmstadt hör, såsom man vet, redan till hälften till det nordtyska förbundet, och således står det sydityska förbundet, hvilket man i Berlin benämner en myth, i vida fältet. De sednaste underrättelserna om kejsar Napoleons helsa äro alltmer och mer afjordt gynnsamma. Det visar sig teraligen tydligt, att de pessimistiska rykten, hvilka jag i mitt förra bref omnämnde med uttryck af tvifvel, voro öfverdrifna. Såsom vanligt vid denna årstid ha en mängd ryssar och polackar ankommit till Genevesjön och slå här ned sina bopålar för en tid, tilldess de för vintern bosätta! sig längre söderut, i Italien eller Algier. Beträffande grefve Bismarcks politik har på sednare tiden en sällsam förändrirg försiggått i polackarnes uppfattning. Medan polackarne alltsedan Februari-konventionen år 1862 i den preussiska ministerpresidenten: sågo Rysslands förtrognaste anhängare och li: alltså den polska emigrationens farligaste fiende, tilltro nu de polska flyktingarne urefve Bismarck planer, som skola gå ut på ingenting mindre än det polska rikets återupprättande. Man siöder sig i försvaret för denna besynnerliga uppfattning på den ovänliga hållning, som Ryssland under det sednaste kriget antog mot Preussen. Man får icke helier förbise, att Ryssland med missnöje ser jemnvigten vid Östersjön förändras samt å andra sidan vid de sista fredsfördragen i Tysklandaf alla krafter understödde de af Preussen hotade furstarne. Det kan ej nekas, att alla dessa omständigheter åstadkommit en viss köld mellan hofven i Berlin och Petersburg. Men meljan detta och gynnandet af de polska önskninsarne ligger en klyfta, som flyktingarnes fanoch hela nätter, då han ej får sofva, då nan ej talar? Hvem vet det?s cGud! mumlade abben. Må det behaga Gud att draga honom från detta ställe! sade Chesnel. Det har fallit mig in, att Gud ställt till denna revolution för hans skull. De blå skola komma gen. Det finns ej mera några blå, sade abben. Det finns de, som intaga deras plats.