Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 3

ir skall veta skickligt begagna det nya mur 2, I bruk, det nya tegel, som kommit efter de r, gamla murarne. Jag har ej fått något för e I troende i tysthet rörande hans nya stycke på Vaudeville; jag har icke lyssnat vidnå kl gon enda dörr. Men jag föreställer mig L, Jatt man i Nya huset skall få göra en skörd r af de frukter, till hvilka herrskapet Benoi n ton utsått fröen. Man har sett praktstycker eltill karakterer i den komedi, som bär nam.Jnet af denna familj, redan så illustre: al barnungen Fanfan, som gnolar Offenbachs ti melodier med läppar, ännu fuktiga af am. -) mans mjölk; den unge sportemannen, Fan-) fans bror; familjens mamma, som alltid är a utgången; oskyldiga unga flickor med faIl soner och uttryck från en monde, som de a lej borde känna — se der familjen Benoia I ton! Hvad kan man icke vänta sig af Maison neuve? Men alltsammans är ju blott ett rI smink, en mask, som satts för ansigtet, säger il ni.. Derpå svarar jag: Man har exempel på förgiftning äfven genom smink. Jag skulle I derför misstaga mig mycket, om. ej i Maison rj neuve en ny skörd af skandal kommer att I gifvas till lifs och nya moder att exponest ras, lånade från högst farliga modeller. I Kompositören Gretry yttrade en gång II till nägra vänner, att han i brist på I passande libretto skulle sätta i musik — Tidningen Amsterdamsche Courant. Det skulle just vara en yankee, som skulle lemna Bidge-musikern båkom sig. Den I sednare utsade ordet, men en amerikansk I kompositör gjorde saken. Om man läser ett af de sednare numren af Courrier des Etats-Unis, så får man veta, att en i Boston mycket bekant maöstro har haft den bisarra idn, att skrifva musik till — den amerikanska konstitutionen, ?med några deri gjorda jemkningar. Författarne af konstitutionen — det är den nämnda tidningen som talar — ha tänkt mera på reson än på rim och deras prosa lämpar sig just ej till härmönisk behandling; men den patriotiska inspirationen -hos mr Greecler, det är den trånsatlantiske kompositörens namn, bar öfvervunpvit. alla svårigheter. Denna kompositiop, som det amerikanska bladet ej tvekar att kalla en musikalisk hjeltedikt?, har blifvit exeqverad och upptog icke mindre än åtta timmar! Inledningen till konstitutionen är ett majestätiskt recitativ, väl uppburet af altar och kontrabasar. Första paragrafen är skrifven för tenorröst, andra paragrafen dels för bas, dels för sopran, dels för baryton. Mr Greecler har öfverträffat sig sjelf i den paragraf, som afhandlar staternas rättigheter och som är skrifven i moll för tenor och bas! I slutet af hvarje paragraf är på ett skickligt sätt inflätad en del af recitativet i inledningen, som repeteras i kör liksom de grekiska melopgerna. Här är en sådan täflingsstrid mellan röster och instrumenter arrangerad, att sjelfva kompositören af ?Tannhäuser? skulle afundas den. Tenoren, som tyckes hålla på staternas rättigheter, slutar med att bli förkrossad af basen, under det piccolaflöjterna, som understödja tenoren, leverera en ursinnig batalj med basuner och fagotter; basens hjelptrupper. Violinerna äro utom sig i att ackompagnera i tremoli och pizzieati. Tenoren och flöjterna sluta med att gifva vika för basen och hans parti och violinerna fira fredens återvändande med långsamma arpeggios! De konstitutionella tjemkningarne? äro fugerade och tjena som introduktion till en fruktansvärd final, i hvilken bastrummor och messingstallrickar spela en vigtig roll. Orkestreringen är skickligt gjord, menar Cour rier des Etats-Unis,; och melodierna äro griande. Jefferson Davis sade ju också, att örenta Staternas konstitution bildade en beundransvärd symfoni! Kom nu och säg, ätt det eller det ämnet är för torrt! Ännu ett steg och någon musiker skritver musik till hela — civillagen! Hr X. inträdde häromdagen händelsevis i sin hustrus toilettrum — berättar Le Soleil — och såg henne vid toiletten, på hvilken oljor, pomador och sminkburkar stodo i vild oordning; hon höll på att lägga smink på sina kinder. Förargad utbrast han: — Ni borde rodna, madame, öfver att använda dylika medel, Madame lät ej decontenancera sig, hon vände sig om mot honom med bomullstappen i hand och svarade helt vänligt: — Det är ju det jag gör, min vän, som du ser; men som det inte går tillräckligt fort, så hjelper jag bara naturen litet! Nu aflidne Wiener-skädespelaren Beckmann, bekant för sina witze4, trodde sig vara en väldig jägare och skröt öfver del många lif han fällt. Han ansågs emellertid för vida större ordlekare än jägare och derom vittnar också det förslag till grafskrift, som en af hans vänner uppsatt. Slutet på grafskriften lyder så här: Die Witze, die er sagte, Die Hasen, die er jagte, Sie leben heute noch! Åesenase——EEEEAAEE e I Maori-Iand). (Bref från en svensk i Nya Zeeland.)