Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

lemmar och ett bredt, dystert ansigte. En dast ett långvarigt tålamod hade förmåt omskapa detta skogarnes vilda barn till er betjent i ett kögadligt hus. Hans bugning liknade ett träds böjande för stormen; In gen kunde påminna sig ha någonsin set honom skratta. Helt och hållet svartklädd. med en silfverljusstake i handen, gick har fram utan buller, och likväl tycktes det som om golfvet var nära att ge vika under der förfärliga tyngden af hans steg. Då har hunnit fram till markisionan, sade hun i: det han lyfte ett finger emot taket: Nu sofver han? Befver: han 27, Han har tilltalt-mig tvenne gånger på aftonen.? Två gånger!? utropade hon, hvad har han sagt dig?? Han frågade m g. svarade Chesnel, ?om man visste något om hvad som tilldrager sig dernere i staden, och om fru markisinnan icke lugnat sig.? Chesnel sade sålunda: fru markisinnan; men han sade nästan aldrig herr markisen. Detta han betydde i Chesnels mun allt. Han, det vill säga herrekaren öfver hans hela lif, hans kropp och hans bjerta, länsherren, bjelten; guden. Hvarföre beteckna det som är ensamt i sitt slag. Han, det var han. Nå väl!? sade enkefrun, du får svara min son, att jag icke lugnat mig; mina farhågor skiogras ej så fort.? Han förmodade det?, återtog Chesnel. Han har derföre befallt mig att hålla hästarne i ordning i daggryningen.? Ack?, sade hon, i det hon sjönk ned i sin länstol och till hälften tillslöt ögonen; fre är för att behaga mig, det är för min skull.