Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

kande formaliteter för att få föras från ett ställe till ett annat. Hvarföre får icke vin obehindradt transporteras lika väl som hvarje annan vara? De gamla uppbördsbruken äro mycket svåra att undanrödja. Man inför utländsk spanmål i frihetens namn, och man gör rätt deri, men man förhindrar samtidigt, at prohibitiva skäl, den fria cirkulationen af vin, och man inskränker derigenom förbrukningen. Frihet på den ena sidan, förbud på den andra, sådan är konseqvensen hos vårt beskattningsväsen. Och hur många departementer träffar detta förbud. I halfva Frankrike äro 2,400;000 hectarer egnade åt vinproduktion, och en stor myckenhet af tillverkningen finner icke afsättnivg till följd af de omåttliga afgifterna, Den ena hälften af Frankrike får sålunda icke dricka något vin, medan den andra hälften är i förlägenhet hvar det skall göra af det vin, som det frambringar. En sann och god logik fordrar, att bröd, kött och vin skola vara fullkomligt afgiftsfria. Detta är hvad som bör lyfta åkerbruket, och det behöfves ingen undersökning för att ådagalägga, att det som bör liodra dess lidanden, det är friheten. Frihet att producera, frihet att obehindradt transportera produkterna till de marknader der konsumtionen söker dem, frihet att kunna till billigt pris afyttra de alster, som tillhöra de allmänna näriogsämnena, detta är allt som fordras för jordbrukets välförstädda intressen. Jordbruket skulle lätteligen återgälda genom välmåga och förkofran de skatteeftergifter, som man skulle göra till förmån för detsamma. Behöfva dessa skatter ersättas af andra, så ha beskattningsmyndigheterna uppfinningsgåfva nog att dervid hitta utvägar. Jordbrukaroe klaga isynnerhet öfver tre saker: 1:o produkternas rampris; 2:0 ar. betslönernas stegring; 3:0 bristen på kapital. I förstnämnda afseende skall befolkningen svårligen blifva ense med dem. Bröd till billigt pris kan aldrig komma att betraktas såsom någon social olycka: allt bör, tvärtom, sträfva att vinna detta mål. Men det fordras att produktionskostnaderna skola minskas icke blott genom goda brukningsmetoder, utan derjemte och isynnerhet genom undanrödjande af de alltför tryckande skattebördorna. Frågan är alltjemt densamma: friheten. Hvad arbetslönernas stegring angår, får man finna sig dervid i en tidpunkt då allting stegras. Man betalar jordbruksarbetarne eländigt, och de taga sin tillflykt till städerna. Tillgången på armar blir mindre, och de låta betala sig högre. Det är således just jordbrukets njugghet som åstadkommer stegringen. terstår kapitalbristen. Här är frågan mycket enkel: kapitalerna gå dit det bäst lönar sig. Följaktligen är det föga att hoppas, med den för närvarande rådande afgjorda benägenteten för rörliga valutor, att man skall gå åsted och fastlåsa kapitaler i jordbruksföretag. Man får således afstå från utsigterna att kunna anlita de rörliga kapitalerna. Enda utvägen är, att jordbrukarne inbördes stifta kreditanstalter. Man kan numera icke räkna på möjligheten att belåna inteckningar. Förutom lättheten att finna förmånligare flaceringan afskräckes långifvaren genom alla de hinder, som civil-lagen ställer i hans väg. Eu långifvares första och rättåterfå sin fordran i fall låntagaren icke uppfyller sina förbindelser. Nåväl, antagom att låntagaren icke erlägger den utfästade räntan. Man har då att hålla sig till fastigheten och exekutivt försälja densamma. Man har då att från civil-lagen vända sig till utsökningslagen. Det är att undgå Chatidsutdrägt, hyllka utgifter, hvilka trakasse4ier möta icke här! Man hade fordom, för att underlätta erhållandet af lån, infört en bestämmelse som medgaf inteckningshafvaren att med några enkla och föga kostsamma formaliteter sjelf sälja fastigheten. Det tillgick som vid en börsexekution. Man undvek sålunda lagsökningskostnaderna, och båda parterna hade nytta deraf. Af föga väl betänkt omsorg för låntagaren förbjöd lagstiftaren begagnandet af denna utväg. Men antagom att långifvaren sjelf blir i behof af penningar. Han har en god gäkerhet och med en sådan får man lätt pengar. Men utsökningslagen möter äfven Fordringen måste i behörig form transporteras inför notarius publicus, samt lösen, hosorarier, inregistreringsoch inteckrirgsgifvaren gå i borgen för låntagaren. framför inteckningar.? finner af hans framställning, att om än de olägenheter, med hvilka jordbrukaren uti Frankrike har att dragas, äro i v.ssa fall till och med större än hos oss, hvilket synes gälla isynnerhet om åtskilliga administrativa trakasserier för hvilka han är ut satt, äro förhållandena och klagomålen i många fall dock desamma som här, och man lärer således, för att undanrödja anledningarne till klagomålen, ha att hålla sig till hufvudsakligen samma utvägar, hvilka antydas såsom de enda ändamålsenliga i Frankrike, nemligen undanrödjandet af alla sådana orättvisa bördor och vexatoriska lag: bestämmelser, som trycka jordbruket och hämma dess utveckling. Ordensutnämning. K. M:t har i extra ordenskapitel den 26 dennes utnämnt: Till twiddana af Nana a Andens Ten mA mätigaste omsorg är att tillse huru hbn skall : rybdis för att stöta på BScylla. Hvilken afgifter måste betalas, och ofta måste lånMan fattar lätt att under sådana omstän. digheter kapitelisten föredrar börspapper Så långt; den franske författaren. Man