Aftonbladet – 22 oktober 1866, sida 2

cke råka på de tama svinen. Att börja ned ha vi kanske temligen hinderfri mark att gå på, men snart leda:oss hbundarne ned ett kärr, der vi få göra en svår och obenaglig vandring. När hundarne följa spåret vf något djur, få vi påskynda marschen, så fort som möjligt, för att ej förlora dem ur sigte. Framåt går det, än genom tjocka, aggiga snår, än genom dyiga vattendrag, ler man sjunker ned ända till midjan, än ippförs än nedför branta höjder, i hvilket sednare fall vi mången gång, nolentes vaentes, äro nödsakade att ?åka?, isynnerhet om det är fråga om en get, som vanligtvis eder jagten utför de svåraste branterna. Ha hundarne fått fatt i ett svin, så få vi skynda att hjelpa dem, i händelse detär en tor galt, som alltid slåss tappert. Framcomna se vi svinet i full batalj med hunlarne, hvilka försöka att hålla det fast geom att hänga sig i dess öron. Jag brusar, i dylika fall, springa fram och fatta svinet i bakbenen, under det att Egerström sticker knifven i detsamma. BSedan djuret ir dödt sättes en stake emellan de förut opbundna benen, och man har ännu många pesvärligheter innan man hinner hem med let tun-a djuret, ty ibland, då vi äro inuti le tjocka, taggiga snåren, ser det nästan ut som vi aldrig skulle nå hemmet. Efter remkomsten brukar man, som man står och vår, hoppa i sjön och bortskölja jagtminrena : mudd och blod. De stackars hunlarne undslippa icke alltid med detta, ty fta nog få de svåra sår af de uppretade valtarna. Det största rummet i vårt lilla wus utvisar framgången af våra jagter; på volfvet ligger skinnven efter de största galarna, på stolar och soffor ligga bockoch setskinn ; mössor och örngottsvar af eamma lags skinn finnes äfven; vi kunde, om vi