Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

till poliskonstaplarnes disposition, då de vid fester och lustbarheter hade sina tjensteförrättningar på Djurgården, Ladugårdsgärdet och andra aflägsna platser. Må ingen taga denna uppmaning för skämt, ty den andas verkligen rent allvar. Men vi lemna både Boulognerskogen och polisen, för att komma: till någonting helt annat, nemligen konsten. Bedan vikingablodet kallnat och de stora pansarflottorna gjort sin entrå på: hafven, är det inte längre värdt för nordboerna att segla ut på sina drakar för att ve verlden. Svenskarne hafva derför fallit på en annan id, de intaga verlden genom sina sångerskor. Ett behagligare sätt att eröfra kan män icke tänka sig. Ledsagade af musikens toner träda amazonerna in på: det gasupplysta slagfältet, der tusentals själar vänta på att bli slagna med häpnad och bewndran. En klingande aria, beledsagadaf några blixtrande ögonkast — och publiken är besegrad. Tvärtemot vanligt krigssätt börja de slagna nu att slunga projektiler mot segrarinnan, menhon står der:stolt och leende bland de doftande bomberna, som strö rosor för hennes fötter. : Från seger går hon till seger, och recensenterna draga ennes triumfvagn. Det är ett sätt att föra krig, som länder Sverge till evinnerlig ära! Tre af våra sjungande amazoner vistas för närvarande i Paris — Michaeli, Nilsson och Hebbe. De äro intagande alla tre, men som vi veta erfordrades blott en att intaga hela den störa staden. Christina Nilsson kom, sjöng och segrade; de slägnes jubelhymner Jjuda än i dag och blommor växa i Violettas spår. Michaeli kommer troligen att här vara passiv. Måhända bereder hon sig den stunden; då hon som Afrikanska återkommer till fosterlandet och vänder sina vapen mot egna landsmän. Signe Hebbe deremot rustar sig till striden, och tack vare direktör Carvallho får publiken också på förhand veta öm det, kanske för mycket. Han borde betänka att de oväntade segrarne alltid äro de största. Detäri en by opera, af en ny kompositör, som den pya sångerskan skall debutera inför Pariserpubliken. Texten är Sardanapålus och debutrollen är Myrrha, operans enda qvinliga parti. Debutanten får här tillfälle att ensam lysa. Må hon lyckas att vinna främgång och rykte! det önskar hvarje sann vän af den svenska dramatiska sången. Fosterlandet har del i sina barns rykte, och det kan verkligen vara tid på att det kära, bortlömda Sverge bland de stora nationerna blir omtaladt för annat än sina Putmärkte handskar, vp Från teaterns kulisser vandra viut bland den stora stadens dekorationer; för att beundra dessa fabulösa förändringar, som i våra dagar göra Paris till en enda stor trolleripjes. qi ställa vår Köse till ett af dessa skuggrika qvarter, som, det ena efter det andra, Taprogiered oeh nedrifves, för att lemna plats åt pya gator och boulevarder. Då vi sade. skoggrika, menade vi minnets skuggor, som blicka fram ur hvarje ort och fönster, från alla gator och murar. e der på den ohyflade brädtaflam står att läsa: Byst af Henrik IV till salu. Bysten står i muren ofvanför porten i det halfrifna huset. Det var här Henrik IV:s vaga uppehölls af trängseln och Ravaillac begagnade sig af tillfället för att sänka det dödande stålet i konungens hjerta. Derborta vid gatans krökning stod 1848 en barrikad, och mången fransmans blod flöt der för frihetens sak. Hvar vi gå möta vi skuggor, som tala om blodsgerningar, frihetsbegär, uppoffringar, lärdom, snille, folkyra, revolutioner och tusende andra ämnen. Men för murarens hacka är ingenting heligt, stenarne rasa och i kalkmolnem tycker man sig se de störda skuggorna fly undan. Paris har en förmyndare, och han vill att allt skall förskönas och föryngras. De elaka påstå, att det är derför att han är skuggrädd. Frankrikes tron, säga de, har de sista åtta decennierna varit byggd på olika materialer, men intet har visat sig kunna motstå detta besvärliga frihetsraseri, som ibland får makt med de goda parisarne; De flesta regenter ha byggt sin tron på despotism och bajonetter, men när folket höjde sin under oket böjda nacke, sprungo fjettrarne som glas och bajonetterna fördes bort af folkströmmen. Då kom en, som var klokare än de andra, och han resonnerade som så: I Egypten läto de fordna regenterna sitt oroliga folk bygga sd pyramiderna ; jag vill låta mina parisare: bygga om sin stad. Dermed ha de sysselsättning nog i min tid, och sedan står dynastiens tron byggd på — kanoner. De raka gatorna och :boulevarderna äro ypperliga då man vill sopa ren staden med kartescher; Tack vare Mac Adam och asfaltens uppfinnare låter jag de besvärliga gatstenarne försvinna, och då när en gång hvarken försvareeller anfallsmedel finnas, vill jag väl se om jag inte i kan skratta ät lejonen, som ryta uti arbetarqvarteren. De elaka må nu ha rätt eller ieke, motiverna till Paris ombyggnad må vara hvilka som helst, så skola dock helt säkert den franska hufvudstadens kommande generationer med tacksamhet minnas den man som gjort deras stad till alla städers drottning, och lemnat dem i arf — några tusen millioner fraves iskulder. s De ha en förskräcklig uppsyn dessa tusentals millioner, då de stå somdebet, men parisarne kunna med lugn skåda ner på denna långa rad af fruktansvärda siffror, ty de sjelfve skola icke betala en centime af skulden. Det är en vexel dragen på bela jordens njutningslystna befolkning: De som mest komma att lida af Paris förskönande äro tjufvar, lättingar, förfallna qvinnor, förrymda galerslafvar och dylika representanter af uselheten, olyckan och lasten; Likt mullvadarne sky de ljuset oeb när arbetarhes hackor och spadar läta dagen tränga m till deras nästen, så tvingas de att Å undan till mörkare frakter. Så jagas de från qvarter till qvarter möt stadens yttersta gränsor, och likt Amerikas jagade indianer förminskas deras antal med hvarje år. Deras sista tillhåll var jordkulorna vid Chaumont. Der egde de en hel stad under jorden och hundratals arma varelser tllbringade sina nätter i de underjordiska boningarne, slumrande på den fuktiga jorden, eller i bästa fall på en möglig halmbädd. Men så kom befallning att Chaumont skulle förvandlas till en lustpark, och de af olycksbarnen som icke genast flydde fångades som råttor i sina hålor. arisarne jubla öfver styrelsens visa åtgärder, att på samma gång försköna staden och utrota lasten. De drömma: redan om en ny guldålder, då deras stad skall vara fullkomligt befriad från orena elementer, men helt naturligt bedraga de sig. Lasten kan aldrig utrotas med våld, den byter då endast om drägt. Skälmarne tvingas att följa med sin tid, det är allt. De dagar, då bofvarne ströko omkring i stora kappor och slokiga hattar, äro förbi, och tidens elegans fordrar, att tjufvarne uppträda i glachandskar oh hvit väst, att liderligheten går klädd i spetsar och :sammetsrober. Man har hugoit ett vämjeligt hufvud af