Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

4 J TR RULN. SERK JG fu Hg SES PEN VAKT FB a OA den fihaste noblessen vi här haframför 088. Vid en blick på damernas toiletter häpnar man för så mycken lyx, juveler, spetsar, sammet, band och blommor. Det måtte vara idel prinsessor och markisinnor dessa charmanta damer. Men se, hvilka fasoner! Damen i blåa drägten lutar sig ut öfver vagnsdörren och fattar en närstående kavaljer i hans fladdrande polisonger, under det att hennes sällskap, damen i gröna roben, kastar sig baklänges på dynorna och skrattar med full hals. En prinsessa som luggar sin kavaljer i polisongerna och en markisinna som gapskrattar? Nej, det är icke möjligt. Nå, hvilka äro de då? Om vi träda litet närmare så skola vi kunna Jäsa deras historia i blicken, på pannan, och i leendet som ständigt pröfvas på deras läpar. Den svartlockiga unga qvinnan, som vilar här i kalechen, sväfvande som i en sky af flor och spetsar, vänder ansigtet mot os8 och der läsa vi: — I dalen mellan vinbergen lekte jag som barn och var lycklig då min möder tog mig i sinfanin och kyste mig. Men sorgens dag kom och jag stöd ensam utan skyddi verlden. Då räcktes mig en hand, då öppnades en famn och jag älskade af hela min själ. Men banden som skulle leda mig, bragte mig till förderfvet, famnen som skulle skydda mig gaf ingen fristad. PBedandess har jag aldrig älskat någon man, men ruinerat många. Nu har jag glömt min barndom, min moder, min första kärlek och jag älskar iogenting annat än juveler, guld och döfvande nöjen, — Se der den unga qvinnans historia tills dato. Slutet blir. måhända en mångelskestol i.Jes halles. eller en lumpsamlerskas korg. Känner man en af dessa qvinnors historia, så känner man allas, ty deras lif är i.det närmaste likt hvarandras, Barndom och oskuld, erfarenhet och förderf, ungdom och dårskap, kärlekslöshet och 1aster, ålderdom, ånger och förtviflan, se der deras lifs oupphörligt upprepade thema: Hvem har icke, nu gissat att det är Paris vidtberyktade loretter, som här föra sina behag till torgs på den eleganta verldens marknad? Ja, det är verkligen sedeförderfvets blomma som här prålar med sina granna färger; ett mål för ungdomens begär, för de. hederliga parisiskornas nyfikna och ofta afundsjuka blickar, för de tanklösas förakt och för de tänkandes medlidande. Då man vandrar ,mellan dessa rader af parfymdoftande ekipager är det som om mån ick i en all6 af dessa indiska träd, hvars lommor berusa — och döda. Till och med den strängaste moralist får hjertklappning om han råkar komma för nära dånba blixt rande ögonkanonad, som han på afstånd föraktar. Mycket vore att säga om des:a modets drottningar, den skrattande olyckans representanter, pariserlifvets oäkta Törgyllninfemen den stora klockan ljuder och den första. nästen springer in på arenan, Det är Solitaire. som kråmar: sig. likeom vore han stolt öfver sitt namn... Se der dansar Come: dienne in genom barridren och efter henne galoppera ett dussin andra racedjur fram öfver gräsplanen, Jockeyerna lysa i alla regnbågens färger, och när man ser deraa utstyrda krokiga figurer, så är man frestad att ge dem öknamnet sprättbågar. Liksom på försök sträcka de ut i carriter ett stycke framåt banan. Nu stanna de och ställa upp sig.i rad. Framåt! Nu flyga de som-en stormvind utåt fältet, följda af mångtusende blickar. Till att börja med är publiken tyst, men ju närmare hästarne komma målet, ju starkare blir sorlet hos äskådarne. Min vinner! Nej det är min! ropa enstaka röster och i nästa ögonblick spränga hästarne förbi målet under jockeyernas taktmessiga piskslag. En applåd och starka bravorop helsa segraren. Comedienne har vunnit! Comedienne! jubla en del under det att.de som tappat sina vad se helt småförargade ut öfver sina felslagna förhoppningar. Åskådarne: skingra sig utåt fältet, för att åter om en halftimma samlas vid klockans ljud som förkunnar en ny täfling.. Så fortgår kappränningen några timmar tills ett hundratal hästar sprungit, hvarefter fältet snart blir öde och tomt. Vi slå oss ned invid vägen och låta det eleganta sällskapet passera revy. Se den präktiga phaötonen, som hastigt rullar fram, dragen af fyra svarta hästar. Guldfransar fladdra från remtygen och pryda lakejernas svarta. sammetsmössor. Det är grefve Y:s älskarinna, madame Z, som makligt hvilar i det furstliga ekipaget, kostymerad å la grace. ..Se der rider grefven sjelf! Hän sitter som en staty till. häst, oaktadt sina fem. tio år. De gråsprängda mustacherna och pipskägget äro kammade och vridna med ett visst koketteri.: Riddrägten är modern för dagen och -han bär den som en yngling. Med ett ord det är en charmant kavaljer, en verklig prydnad för societeten. Grefven är mycket rik, han fick en ofantlig förmöenhet med sin hustru. :Grefvinnan vistas icke i, Paris, hon har en löjlig smak för det landtliga lifvet och bor på sitt slott i Provence. — Dessutom : säger man .att. hon skall vara af ett mycket sorgset lynne, och derför är det ju helt naturligt att grefven lefver skild från henne. Den fina verldsmannen är högt aktad och de yppersta kretsar täfla om bans sällskap; men om man sätter honom i rättvisans vägskäl och lägger den allraminsta dygd som motvigt, så skall herr grefven befinnas lätt som en fjäder. Se der vandrar en blusman från Faubourg S:t Antoine och en barhufvad liten svartögd sömmerska: stödjer sig vid hans arm: På käppspetsen bär han triumferande: hennes hatt och hön lutar sig hängifvet intill honom, båda oöbekymrade om någon ser deras kärleksfulla ögonkast eller ej, och hvem skulle väl också bry sig om deras obetydliga. kärlek, då man har så många guldsmidda laster och dyrbara passioner framför sina ögon. Gif rum! Der kommer madame Z:s ögonskenliga motsats, Sara VAfricaine, icke den i Stockholm så mycket efterlängtade Afrikanskan, utan konstberiderskan, som på hippodromen förvånar de goda parisarne. Vi sade, madame Z:s motsats och menade dermed att Sara är svart till sitt yttre. I sin fantastiskt utstyrda vegn sitter Sara med en stor ring hängande vid: underläppen och i en kostym så lätt som möjligt. Hon ser smått generad ut den stackars negressen och man betänker sig v.rkligen innan man skrattar åt det komiska ekipaget. Plats go herrar, se der kommer trainen! Ahnej, det är ingen jernvägstrain, blott en lång rad omnibusar, hvar och en innehållande — ett tjog polistjenstemän. Parisarne älska sin poliskår som sina egna barn, de gå gerna sjelfva till fots blott polisen får åka. De äro också värda att omhuldas dessa mäktiga sergeants de ville, dessa mönster af humana, tjenstaktiga och bildade ordningens väktare. Det vore en väl an vänd vältalighet om någon fosterlandsvän derhemma ville väcka fråga om ett extra anslag åt Stockholms poliskär, att användas som resestipendier åt de högre och lägre polismän som bäst hafva behof af att gå i LT TKÄRSN SE a Aa sägs FS AN