Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

vid namn Lamarche, som knappt kunde hålla sig uppe — till den grad var han betagen af förskräckelse, Då de anländt till revolutionstorget, ville hon bespara sin stackars olyckskamrat åsynen af hennes afrättning och lät honom stiga upp först, hvarefter hon sjelf gick uppför stegen. Hennes sista blick föll på en kolossal bild af friheten, och hon utbrast: ?O frihet, huru bar man icke gäckats med dig!? Ett ögonblick derefter var allt slut. Det berättas, att tvenne stora, kraftiga blodstrålar genast utsprungo från denna kropp, som sålunda stympades midt i sin mest svällande litfskraft. Hvar voro de i detta ögonblick och hvart togo de vägen, alla de som detta hjeltemodiga och intelligenta slagtoffer hade älskat? Roland befann sig i Rouen; vid underrättelsen om sin hustrus död lemnade han sitt gömsle, gick ut på landet och genombori rade sitt bröst med en käppvärja. Då Buzot erfor den sorgliga munderrättelsen, blef han ett ögonblick liksom vanvettig af -sörg och fanns kort derefter död på ett sädesfölt i närheten af S:t Emilion: Bosc, som ständigt och ännu i sista ögonblicket visade sig såsom hennes vän, och som, sedan han någon tid hade hyst Roland under hans flykt, sjelf var tvungen att lefva dold i Montmorencyskogen, Bosc infann seg på afrättningsdagen vid schavotten, igenkänlig på sin höga gesalt. Sedan ban sett madame Roland dö, återvände han genast till skogen, der han i en klippspringa. dolde sin väninnas memoirer — desamma, som kort derefter skulle återupplifva denna gestalt iall dess sanning och originalitet, sådan som den ännu visar sig genom det adertonde århundradets halfmörker och revolutionens stormiga strider.