Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

nan skrifver, ser man, der man förr endast såg en obestämd, namnlös skugga, denna bild, i bestämda konturer och skälfvande af lif, glida förbi. Det är icke med sig sjelf som den qvinliga fången är sysselsatt: det är med hennes bortrymda vänner, som möjligen ännu i departementen kunna göra en ansträngning till rättvisans försvar eller som ätminstone möjligen kunna lyckas fly till Amerika. Men framför alla andra är det hos den högt älskade, som hennes hjerta dröjer, fullt af oro, ända till dess hon får veta att han är hos de andra girondisterna. Antingen hon berättar tilldragelser från sin ungdom eller skildrar sin mors död, vid hvars minne hop ännu utgjuter tårar, bryter hon plötsligt af och bäfvar vid ovissheten om dens räddning ?som hon älskar?. Då hon nedskrifver sina sista tankar och säger farväl till sin man och sina barn, tillägger hon: POch dig, som jag icke vågar nämna, dig, som man en gång, då man beklagar vår gemensamma olycka, bättre skall lära kunpa tö-:? Men det ärisymerhet uti hennes bref som denna passion, omedelbar, okuflig och glödande, träder fram i dagen — uti dessa bref, der allt är blandadt om hvartannat i deklamation, svulst, stoicism, hänförelse, och hvilkas vältalighet uteslutande består i en enda känslas mäktiga kraft. Det är en viss ton af sällsam, bitter vällust i detta befrielseskri från en qvinna, som känner sig nästan lycklig och fri i det ögonblick då hon öfrerskrider fängelsets tröskel, derföre att bon nu, odeladt och utan svaghet kan lefva för den bon älskar, och com fruktar att bli återskänkt åt lifvet, emedan hon då åter måste böja sig under oket af de pligter, som hon respekterar, men som tynga henne tilljorden, Hennes kärlek