Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

i i ) j mycket samt alltså äfven skolan såsom uppfostringsanstalt; men den allmänna bildningsskolan, icke specialskolan, Vidare behöfver en befälförande ega: sinnesnärvaro, (pråsence dsprit), beslutsamhet, kallblodighet samt fysiskt och moraliskt rod. Här möta åter moraliska egenskaper, hvilka ej förvärfvas i militärskolan, men utom i vilka alla studier tjena till intet. Vidare måste han ega menniskokännedom och humanitet, för att blifva ej blott åtlydd, utan ock älskad af sin trupp. Till. gifvenheten till befälet är en ytterst vigtig sak, när det gäller krigets allvar. Slutligen mäste han ega insigter i hvad till hans kall hörer. Och här först är det som special-bildningen möter. Men de kunskaper, som erfordras att väl föra ett kompani — när man eger ofvannämnda moraliska egenskaper, som icke läras i skolan och icke framträda på kunskapsbetyget — äro ganska lätt inhemtade, när man håller sig strängt till det praktiska ändamäålet. De bestå helt enkelt deri, att kunna säkert föra truppen i enlighet med reglementets föreskrifter. Officeren skall alltså kunna väl sitt reglemente och vara fullkomligt säker i dess tillämpning under alla förhållanden. Och denna kunskap är också det enda som i allmänhet återstår i behåll af hela I vår officersbildning. Vi hafva talat med I ganska måvga officerare härom, och de Ihafva uppriktigt bekänt, att de af aila stu: dier hafva blow reglementet qvar, hvilket de för hvarje möte repetera, ganska besvärade när förändringar i de gamla föreskrifterna blifvit gjorda. Att studera krigsvetenskapen vidare, bryr man sig endast undantagsvis om. Ja, det torde vara ganska sällsynt att hos våra officerare på landsbygden finna någon annan militärisk bok än reglementet. Men till denna kunskap och denna öfning behöfvas inga ärslånga kurser. Det hela är lärdt af en man med energi och godt hufvud på några få veckor. Det repeteras också lätteligen under ett par tre veckors öfning hvarje år. Men icke skall staten aflöna en person med ett fullständigt lefnadsunderhåll för några få veckors tjenstgöring. Detta ärju en orimlighet, då han kan använda hela sin tid i öfrigt för egen räkning. Han kan ju t. ex. vara jordbrukare under 11 månader, för at: den 12:te tjenstgöra vid sitt kompani. Sådant är ock det schweiziska milissystemet. Officern är egentligen näringsidkare, läkare, jurist, skollärare. Men han sliter sig lös några veckor om året, för att egna sig ät militärtjensten, under hvilken tid ban uppbär ett tillräckligt gege itjenstgöringspengar. Till dem, som finna detta system odugligt, ställa vi den enkla frågan: hvad är skilnaden, ur militärisk synpunkt, mellan en jordbrukare, som är en månad om året kompanichef, och en kompanichef, som är 11 månader om året jordbrukare? svaret måste blifva: ingen. Det förra är det echweiziska milis-systemet; det sednare tillhör den svenska indelta armen. Men ur borgerlig och ur statens synpunkt är skilnaden ganska stor, ty i ena fallet är det den sjelfständige jordbrukaren, som utöfvar sitt befäl, för act i farans stund kunna vara militär; i det andra är det officeren af yrket, som söker en knapp bergning på ett boställe, som han ej rår om. I detena fallet kostar han staten, säg 150 rdr, i det andra 1500 å 2000 rdr. Men värst af allt är, att staten med dessa militära kurser, med det derpå följande avancementet och med denna relativt stora aflöning, icke har någon garanti derför, att armån eger ett dugligt befäl. Ty de moraliska egenskaper, hvarom vi ofvan talat, och hvilka äro oundgängliga hos befälhafvaren, när det gäller krig (och det är derför vi behöfva ev armå) ingå icke i officersbildningen, gälla icke i fråga om det första avancementet och ganska litet vid det sednare. En man kan alltså i vår arme avancera allraminst till och med kaptensgraden — och det är om denna vi nu egentligen tala — utan att ega hvarken förmågan att vinna lydnad och tillgifvenhet, eller sinnesnärvaro, eller beslutsamhet, eller mod. Det finnes alltså icke den minsta garanti derför att han, med alla kunskaper och all aktoingsvärdhet i öfrigt, är en duglig befälhafvare, De stående armåerna visa i öfrigt till öfverflöd, att egenskapen att vara yrkesman ej väcker och utbildar de praktiska förmögenheter, som kriget fordrar, utan fastmer förslöar dem, genom sysslolöshet samt pedanteri och acnat småsinne. Att vara militär af yrket under fredstider, utan annan sysselsättning, är ett lif, som ej höjer och förädlar själens egenskaper, men kan ofta verka motsatsen. Dessa stötestenar undviker man väsentligen med ett milissystem. Först och främst söker ingen blifva officer för utkomstens skull, utan blott såsom en hedersplats, för den utmärkelse, som härmed är förenad. Denna äregirighet, om man så vill, framkallar på samma gång ovilkorligen åtrån att hålla sig uppe, genom att väl fylla sin plats. Man gör alltså hellre mera än hvad tjensten kräfver, än man inskränker sig att blott fullgöra reglementets kraf. Så studera många utom tjensten för sitt nöjs skull och åtaga sig att instruera äfven då de dertill icke äro förbundna. Och när man tröttnar, så kan, efter lyktad värnepligtsålder, hvar och en draga sig tillbaka, utan att behöfva tjena qvar för lönen eller pensionen äfven efter det all militärisk duglighet är förlorad. Den massa af otjenstbara officerare, som tynger på alle stående armåer och som utgör en ytterst farlig omständighet, när det blir fråga om allvar — och det är derom fråga är — finnes icke i den schweiziska armån. Men — anmärker någon — under en sådan armorganisation skulle i Sverge officerare komma att fattas, ty hvem vill här tjena utan lön? Vi svara: tvärtom! Här skulle snarare blifva alltför många officersaspiranter. Det gäller nemligen att tjena t. ex. tio är (när detta är den stadgade värnepligtsåldern) i ledet, eller såsom officer. Detär då alldeles gifvet att hvarje son af en bemedlad familj aspirerar att få tjenstgöra såsom officer, och lika gifvet är att hans fader sätter honom dertill i tillfälle. Det beror sedan uppå, om han eger de härför nödiga själsoch kroppsegenskaperna. I vårt land, med dess aristokratiska föreställningssätt och vanor, skulle hvarje herremannason, i staden och på landsbygden, eftersträfva att få bära epåletter. De pekuniära uppoffringar man finge härför vidsännas, underkastade man sig gerna. Härmed är svaret gifvet på frågan: huru skola vi få befäl till denna stora arme, som len allmänna värnepligtens tillämpning skulle istadkomma? : Här hafva vi dock endast talat om befäet till och med kompanichefsgraden. Derned är likväl i sjelfva verket saken vunnen och den största svårigheten besegrad. Dermot tro vi, att öj nn GG ML Am rt ren. ANN er denna grad befälet?