Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

På sednare åren har här i landet alltI mera stadgat sig en allmän mening derom, latt endast genom en armorganisation, bygd på folkbeväpningsgrund, kan man lyckas lösa den stora uppgif.en att så ordna vårt försvarsväsen, att det må kunna anses i någon mån betryggande för fäderneslandets sjelfbestånd. Men man har ännu icke lyckats komma till någon klarhet i frågan om sättet huru en sådan organisation skall kunna lämpligast genomföras, med hänseende till här förhanden varande förhållanden. En lösning af uppgiften måste dock sökas, och sökas snart, hvarvid man dock måste taga mod till sig att bryta med mer än ett gammalt föreställningssätt, mer än ett mäktigt intresse. Ett tänkvärdt bidrag till diskussionen härom lemnar en för ett par dagar sedan i Göteborgs Handeltidning förekommande artikel, som vi här återgifva, så lydande: En bland de väsentligaste invändningarne mot en armåorganisation grundad på principen af allmän värnepligt ligger i frågan: huru skall man kunna erhålla befäl till en: så stor arm, som här ifrågakommerr7 När den närvarande värnepligten, femärs-perioden från 21 till och med 25 år, gifver oss en styrka af mer än 100,000 man, så skulle utsträckningen af samma lag under blott ytterligare 5 år, eller till och med det 30:de äldersåret, gifva oss en styrka af omkring 200,000 man, hvilken, utom allt annat befäl, skulle kräfva ej mindre än 2000 kompani-officerare. Anteg att hvar och en af dessa åtnjöte en årlig lön af blott 2000 rdr i medeltal, så erfordrades endast för denna del af befälet 4 millioner rdr om året. Huru skall staten kunna bära en sådan utift? ? Staten kan det icke och bör icke göra det, men ändamålet kan vinnas i alla fall. Innan vi närmare angifva det sätt, hvarpå detta kan ske, bör man taga i betraktande hvad som verkligen erfordras af en kompanichef, för att med duglighet och heder fylla denna befälsplats. Den första egenskap, som han måste ega gemensam med hvarje betälförande, hvarje officer, är kraften och förmågan att göra sig åtlydd. Denna egenskap tillegnar man sig ej genom studier; den följer icke med b den, den vinnes icke med platsen — det är en ren moralisk egenskap, som dels är meddd, dels kan vinnas genom sjelfbeherrsk