Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

ordighet och våra krigiska attityder. Och kunde vi väl annat vänta af Europä, är öppet hån eller på sin höjd ett föraktfullt medlidande, vi som i åratel haft våra ögon fästade på och således rimligen borde antagas ha förberedt oss till den eventuvalitet, som nu Var en Verklighet; ?l som alltifrån år 1858 utlofvat och hotat med leg resolutions les plus serieuses (grefve Manderströms depesch af den 2 Oktober nämnda år till sändebuden i Paris och London), och som slöto med en braskande dagordres till besättningen å den eskader, hvilken samlades å Hakefjord samtidigt med stpenhvilans början och skildes åt — straxt förrän fiendtligheterna åter utbröto! Vi vilja ej erinr. om de många bevisen, huru vårt anseende i Europa sjönk, huru öfvermodigt vi behandlades at Preussen: men det torde ej vara ur vägen att fästa uppmärksämmheten på, att äfven våra fredsvänner quand möme i känslan af den föga hedrande roll, vi spelat, och i harmen öfver den dager af narroktighet?, hvari vi derigenom kommit, börjat yrka på indragnång af hela vår utrikes politiks och diplomatis dyrbara lyx?, som ej blott är onödig, utan ock skadlig, för såvidt den bringar en man i grefve Manderströms ställning och af hans skaplynne i frestelse, att låta verlden skratta på vår bekostnad. De röster, som nyligen i denna riktning höjt sig inom landsortspressen, äro tidens tecken, som väl förtjena någon uppmärksamhet. De visa att ej ens våra absoluta fredsvänner äro blinda för det resultat, hvartill vär utrikes politik i grefve Manderströms hand fört. De resultat: att vi sjunkit både i våra s. k. vänners och i våra tienders aktning, att vi äro isolerade, att vi förlorat det förtroende till oss sjelfva, som, vida skildt från öfverdrifvet Örtroende, är ett oundgängligt vilkor för en värdig och aktningsbjudande hållnicg, är onekligen temligen dyrt köpt för anslagen under tredje hulfvudtiteln. Och såtillvida ha våra Manchestermän fullkomligt rätt i sitt yrkande, att hela ståten indrages. Uppenbarligen äro de diplomatiska resurser, grefve Manderström haft till sitt förfogande, numera uttömda. Med en temligen betydlig insats af noter — ingenting annat — aspirerade han namnet af Nordens Cavour, och händelserna syntes en tid gynna hans förhoppningar, om ock ej precist i denna utsträckning, samt förebäda en lättköpt seger. Från den stund, då han i Februari och Mars 1863 för Sverges rikes ständer och Norges storting framlade ?diplomatiska handlingar rörande den danska ftrågan?, stod han med palmer i händerna. När kort efter 30-Mars-kungörelsen, måända påskyndad af denna publikation, utfärdades af danska regeringen, trodde han sig redan vid den politiska borisonten skönja en löftets stjerna, att hans namn skulle inskrifvas i historien, omstråladt af äran att ha på fredlig väg löst dansk-tyska frågan och ryckt lagern från hela den europeiska diplomatien, den ännu mera skrifvande lord Russell inberäknad. När vidare danska regeringen, sommaren 1863, i enlighet medl. grefve Manderströms råd och i af honom gillade uttryck, afvisat tyska förbundsdagens under hot om exekution framställda fordran, att Marskungörelsen skulle återtagas; när grefve Manderström, med eventualiteten af ett krig inom några veckor? för ögonen, i sin nut af den 19 Juli meddelat kabinetterna i Paris och London, att våra dyrbaraste intressen näppeligen skulle kunna tillåta oss att lugnt se våra grannar krossas under förevändningar, hvilka sedermera kunde bringa vårt eget oberoende i fara? ; och när slutligen ryktena om en Nordisk allians började ädraga oss Europas uppmärksamhet och väcka dess intresse för en kraftig och nationel handlingens politik — något nytt sedan femtio år tillbaka; då hade grefve Manderströms diplomatiska ära nått sitt sommarsolstånd. Men snabba voro dessa statemannaryktets haleyon hours. Händelserna?, hvilkas gunst våräknades i en alltför väsentlig och betämmande grad, togo en sorglig vändning: Fredrik VII:s död ryckte grundvalen undan len byggnad, hvilken sedan ramlade likali vastigt som ett vanligt diplomatiskt korthus. Detta nederlag, som så oblidkeligt utplånade le högtflygande förhoppningarnes rosenskimner, har tillintetgjort resten af grefve Manlerströms företagsamhet och energi samt oragt honom ur jemnvigten. Denna olyckas ledsamma vålnad kastar öfver hans väg ;n skugga, som gör stegen vacklande och säkra. Ej utan skäl har en fransk diplonat yttrat, att det ej var honom bekant, om Sverge hade någon politik alls?. Ögonblicket kräfver en annan ledning,li let kräfver, i stället för mer eller mindre yndiga ordlekar och retsamma stickord, ågot mindre ord, något mera manligt allvar. Jetta är första vilkoret, för att afväpna det nisstroende och den missaktning, hvaraf vi ro omgifua. ESD EE