Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

STOCEHOLM den 20 Okt, Skandinavien och NordTyskland; 1v. Att små och svaga stater under närvarande förbållanden utgöra en stötesten, en fera för fredstillståndet, är ögonsynligt. Just gehOm sin svaghet, sin anspråkslösa tillbakadragenhet, som ingen annän åstundan uppenbarar, ön den utt få lefva i fred med hela veriden, reta och inbjuda de eröfringslystnaden, hvilken ej återhålles af någon fruktan att se offret med kraft understödt af vänskapliga, allierade eeh paranterande makter; ty Gel eEna ibtressel regerar i politiken, och för en vän, så svag att han ej kan göra reel återtjenst, draga makterna ej i våra dagar svärdet, vore de ock dertill förbundna genom aidrig så många och solennella träktatsförpligtelser. Företa vilkoret för att förtjena och få någon hjelp, det är att man är besluten att till det yttersta hjelpa sig sjelf. Enda medlet, hvärigen m de nordiska folken kunna förvissa sig om något mer än eh pappersallians — ds v. 8. en allixns som in casu federis börjar : diskuteras med det på förhand gifna resultatet, att den skall förbli en död bokstaf — är att dessa folk uppträda ej såsom ödI mjuka hjelpsökande hos storihakterna, utan säsom deras jemnlikar — ej i anfallsmen -Ii försvarskraft, ej i förmågan att tända ett I verldskrigs lågor utan i den att betrygga verldsfreden. De få ej tigga om hjelp för sin egen skull, utan söka den mot förpligtelse att sjelfva i sin ordning kämpa för kulturens och frihetens sak. Men eplittrade, som de äro, sakna de kraft dertill. För ett förenadt Skandinavien, som i en stundande strid mellan vestern och östern genom sitt läge verkligen får betydelsen af en stormakt, är Novemb ecrtraktaten ett löfte, som kommer att inlösas; men för Sverge och Norge är den ett stycke papper i diplomatiens stora skräpkorg. Och detta samma är vilkoret för en allians med Nordtyskland, som naturligtvis ej söker vär vänskap, i akt och mening att för vår skull kasta sig i vidlyftigheter, men sannolikt gerna mottager den för att hos oss söka ett kraftigt stöd. Om vi tillse, att vi kunna blifva en gagnelig vän och en farlig fiende, då — men endast då — intaga vi en aktad ställning, och då skall man täfla om att vinna 0ss. Alltså: en politisk-militärisk sammanslutning af de tre nordiska rikena till en stark defensiv makt, med gemensam utrikes-politik och ett gemensamt försvarssystem, år den enda väg, som återstår, såvida vi skola hoppas att ega en natiovel framtid, en framtid af politiskt oberoende, inre frihet, nordisk kultur. Men tiden hastar, och det beslut, som afgör öfver folkens väl och ve, måste fattas snart och fullföljas med orygglig kraft. Små betänkligheter, detaljsvårigheter och lumpna etiquette-spörjsmål — få ej och kunna ej hindra folkviljan, om den otvetydigt gifver sig tillkänna. Nordens konungar äro båda konstitutionella regenter, som ej kunna glömma: salus publica suprema lex esto. Vi stå vid en vändpunkt, som säkerligen aldrig återkommer; vi ega något att vinna, som betryggar vår framtid; men försu mas ett stort ögonblick, så köpes det ej igen för en sen ängers bittra qval. Det är då naturligt, att hvarje tänkande fosterlandsvän frågar sig, hvar bland Nordens statsmän den klara blick finnes som tydligt skönjer målet och vägen, den fasta band som, utan fruktan och utan att svigta, griper ledningen. Och vid detta skärskådande torde något hvar bland dem, som med uppmärksamhet följt händelsernas gång, ha svårt att värja sig mot allvarsamma tvifvelsmål, huruvida den nuvarande ledaren af vår utrikes politik är rätte mannen att fortfarande hålla dess tyglar i sina händer. Hvad oss beträffar, kunna vi ej annat än erkänna att tviflet öfvergått till visshet om den nuvarande utrikesministerns oförmåga att med utsigt till framgång företaga det maktpåliggande värf, vi i det föregående antydt. Dertill fordras på samma gång en fördomsfrihet och en energi, som en diplomat af gamla skolan med dess vidskepliga :ro på notskrifveriets undergö rande kraft ej besitter; och dertill fordras, att åtminstone ej de antecedentia, med hvilka man skrider till verket, äro sådana att de på förhand ingifva främmande makter misstro till allvaret af de förslag och åtgärder, som af de förenade rikenas utrikesminister bringas å bane. Grefve Manderströms diplomati har lidit af en inre motsägelse, ett vacklande mellan stridiga grundsatser, hvilkas nyckfulit vexlande herravälde slutat med ömsesidig bankrutt. Än ställer han sig på traktaternas, det häfdvunnas, det beståendes basis, och han yttrar då sitt höga missnöje med Savoyens och Nizzas anvexion till Frankrike. n proklamerar han, hvad man kallat, den nya folkrätten, skrifver en legion af noter och memoranda mot den onaturliga helstats-förbindelsen mellan dansk och tysk nationalitet i danska monarkien och fyller under loppet af ett lustrum verldens öron med starka rop om ?det nordliga Europas (Skandinaviens) heligaste intressen?. Men det är allenast såsom diplomatiek författare han intager såväl den ena som den andra ståndpunkten; när det skulle komma till handling, har han intet fotfäste alls, hvarken på traktaternas eller på nationaiitetsprincipens grundval. Han erkänner t. ex. i början af 1864 om London-traktaten, att dess giltighet var obestridlig, men — tillägger han — vi tro, att det ej kan fordras af oss, att vi ensamme skola uppträda aktivt i detta hänseende?. Detta prejudikat kan näppeligen lända oss till gagn, när vi en gång behöfva åberopa Novembertraktaten; om Engand håller sig tillbaka, kan Frankrike, i fullt logisk enlighet med grefve Manderströms isigt om vilkoren för traktaters förbindande craft, svara med hans ord i cirkulärlepeschen af den 12 Februari 1864: nous bensons qwil ne saurait Etre exig de nous Vagir seuls ä cet gard. andra sidan, när iden kom att realisera den nationalitetspolitik, som förfäktats så varmt under namn f Pvåra heligaste intressen?, då försäkade? grefve Manderström till en början på detuttryckligaste? (depeschen till grefve lamilton af den 5 Oktober 1863) att, i ändelse af ett tyskt angrepp på Slesvig, Janmark egde att påräkna vår hjelp, vare ig att en traktat afslötes eller ej, men slu