Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 3

8, rit efter de Shakspeareska Fallstaffsseenerna. öfver Schlemil, Minchhausen och Eulen: ta I Spiegel, utvecklat ett så storartadt mäster ri ig d. en ra fnt1af A18 5kd 1 er el ad e ut ee KR KR i hvilket denna klassiska humor, som spelar i alla färger, från det djupaste allvai till den ystraste, mest öfverströmmande lustigbet, utgör den vigtigaste beståndsde. len. Vi tro oss näppeligen begå ett miss. tag, om vi antaga att Wallander just vid skådandet af denne konstnärs arbeten kännt att en i någon mån befryndad natur funnes hos honom sjelf och erfarit lusten att försöka sig på de mest humoristiska figurer som den svenska dikten har att uppvisa. Wallander är onekligen i besittning af ganska mycken humor, har sinne för sannt dramatiska effekter, och sträfvar, med ganska mycken utsigt att lyckas, till hvad man skulle kunna kalla: mästerskap i den bildande konstens komedi. Understundom är ironien i Wallanders taflor det öfvervägande; så t. ex. i ?Jesuiterna och Christusbilden?, hvilken tafla för öfrigt är så lugnt hållen och så fri från hvarje tillstymmelse till karrikerande öfverdrift, att den utgör en af konstnärens allrabästa på utställningen. Wallanders sednaste tafla Auktion på ett gammalt herregods? är en klart uppfattad kowposition, i hvilken konstnären dock icke förmått ge något verkligt uttryck åt den sorgliga sidan af ämnet — såsom utan tvifvel för kontrastens skull varit afsedt — men deremot med mycken uppsluppenhet och icke utan stor komisk kraft, om också i vissa partier något karrikeradt, återgifvit den lustiga. En viss märkbar hårdhet i målningssättet gör sig äfven i någon mån gällande i denna tafla, som eljest har bättre rens målningar. Härvid torde icke böra lemnas ur sigte, att när några år gått skall det inflytande, som tiden utöfvar på taflor; åt de Wallanderska målningarne gifva en bättre ensemble och något mera harmonisk stämning i koloriten än de såsom nya ega. Amalia Lindegren, hvilkens stora förtjenster såsom porträttmålarinna vi förut framhållit, intager äfven en af de mest framI stående platserna inom genremåleriet. Hennes styrka ligger i den fina och ypperliga karakteristiken af enskilda figurer samt dessJutom i en enkel och lättfattlig komposition. Hennes färg är något mörk i hennes äldre taflor (SEnkant, De faderoch moderlösa?), men deremot klar och ren i hennes sednare. Hennes sfer synes icke vara stor; men al:t hvad hon målar är genomandadt af en så vacker och innerlig stämning, att hon ovilkorligt rycker åskådaren med sig. Dertill kommer det verkligt betydande mästerskapet i det tekniska, som uppenbarar sig äfven i de minsta detaljer. umorn är någonting för henne främmande; folklifvets lustiga företeelser och de scener, i hvilka ett komiskt-dramatiskt element ingår, lämpa sig icke för hennes skaplynne; deremot ligger hennes styrka i hvad man skulle kunna kalla genremålningens lyrik. De djupa och innerliga stämningar, som kunna inläggas i framställningar ur familjelifvet och barnaverlden, äro hennes lifselement. Hvem kan skåda denna oöfverträffliga Pflicka med apelsinen? eller ?söndagsafton i dalstuga? utan att småle af innerligt välbehag, och hvem har icke kännt en tår uppstiga i sitt öga framför hennes 4Bondfamilj i Dalarne, sörjande sitt döda barn?? Och all denna djupa verkan åstadkommer hon på ett så enkelt sätt, utan allt koketteri i färgen, utan någon uppstyltad idealisering ifigurer och uttryck. Hon är med ett ord en qvinlig representant för den sunda realism inom konsten, hvars seger kan anses gifven, och utgör i det hänseendet ett värdigt motstycke till DUncker, huru himmelsvidt olika deras konstnärsindividualiteter än äro. En genremålare, som alls icke rönt något inflytande af Disseldorf, är Höckert. Han är i stället en komplett fransman ; och dermed ha vi i ett enda ord antydt hans förtjenster och brister. De förra ha vitillräckligt framhållit, då vi i en föregående artikel sysselsatte oss med hans stora ?Gudstjenst i Löfmocks fjellkapell i Lappland4. Vid de sedvare ärna vi icke länge dröja. De bestå hufvudsakligen i frånvaron af detta innerliga, djupa och kraftfulla, som man så gerna tävker sig förenadt med nordisk konst. Höckert rörer sig mera på ytan af stämningen ; karak:eristik, individualisering är i allmänhet icke hans sak. Men färgen behandlar han mästerligt, med grundlig kännedom om dess effekter och han för sin pensel med en briljant och öfverlägsen nonchalance, som dock stundom onekligen något väl mycket åsidosätter det konstmässiga i konsten. En liten förtjusande bit blir alltid hans Rättvikskullaf; så klar och präktig är dess färg, så intagande är den unga i kärleksdrömmar försjunkna kullan. Gudmors besök? är icke någon af konstnärens mera framstående taflor. Färgspelet förefaller mera enformigt än eljest och figurerna litet långdragna. Den bäst individualiserade figuren är den sittande fadren, hvilkens ansigte man icke ser, men hvilkens ställning och held gestalt äro karakteristiska. Denna utväg att komma ifrån ansigtsuttrycket her konstnären flerstädes användt. Hr Malmström ha vi förut omnämnt bland de framstående historiemälarne. Af hojom företer utställningen äfven en genremålning, Sista paret ut, ett litet intagande An fullt af naivt behag, och lika tillfredsställande genom det enkla och friska i kompositionen som genom det på en gång raska och sorgfälliga i utförandet. Ar hr J. P. Södermark förekommer, bland annat, en Fiskarestuga i Stockholms skärgård?, som bär vittne om de redbara egenskaper denne konstnär eger, och som, om äfven flertalet af besökande förbise densamma, dock genom sanning i stämningen färgblandning än många andra af konstnä-— AA mA DÖ kr AA RH KR tr KN pr AN Jr JR Jr AA e h.tt DO MM a ET DO He MD