Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 3

lysning, under ett våldsamt bifallsjubel mottager församlingens hyllning: ett farligt säkernas tillstånd, sörg, på samma gång den vittnade om hennes rent egendomliga ställning, nedkallade öfver henne en Marats och en Heberts afundsjuka och vilda hat. Marat liknade henne vid Circe, som genom nedriga medel berusade sin tillbedjare; Hebert åter kallade henne Drottning Coco och utmålade huru hon; med Brisgot till öfverstallmästare, Louvet till kammarherre, Bu20t till etörkansler, Barbaroux till gardesöfverste och Vergz-iaud till öfverceremonimästare, såsom en annan Pompadour eller Dubarry, förde Frankrike i ledband?. Jag vet icke om det är sannt, som man berättat, att madame Roland, på grund af sin lifliga qvinliga motvilja eller sin harm och förtrytelse, blef det förnämsta hindret för att det icke kom till någon försoning mellan Gironden och Danton — en försoning, som måhända skulle ha afvändt den föl: jande katastrofen. Säkert är, att såsom giropdisterne hade utlemnat konungen, så utlemnade Danton girondisterne, föratt, då turen kom till honom, sjelf bli utlemnåd, och att madame Roland, som ständigt hade varit sina vänner trogen och spm med dem blef besegrad, måste, sedan hon kämpat vid derss sida, äfven gå under tillsammans med dem, Sedan hon genom sin mans sista afträdande hade blifvit beröfvad makten, stred hon lika ifrigt som då hon ännu egde den, och knappast hade Gironden, genom våldsbraglerna den 31 Maj och 2 Juni blifvit förminskad till äntal och splittrad, förrän hon sjelf blef arresterad i sitt hus, sedan Roänd redan hade flytt. I denna oförsonliga strid, med alla dess blodiga vexlitgar, medförde madame Roland utan tvifvel från första början den pa