Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

Det politiska tillståndet. (Föredrag af prof. Daa i det Skandinaviske Selskab i Kristiania.) Det skandinaviska sällskapet samlas i af ton för första gången efter det af somma ren föranledda afbrottet. Under denna tic hafva så förvånande händelser egt rum, at det skall bli af nöden att kasta en blick på dem, för att vi må kunna se, hvad inflytande de skola utöfva på vårt sträfvande. Det är emellertid i detta hänseende ej svåri att påpeka, huru Europas utveckling går i riktning mot en ordning enligt nationalitetsidn och beslägtade stammars broderskap. Hvad som kan invändas mot denna framställning är snarare, att denna utveckling är så påtaglig, att ingen behöfver uppmärksamgöras på hvad hvarje menniska kan se för sina ögon. Det är onekligt, att det är i anledning af en national sammanslutning, som nästan hela vår verldsdel befinner sig i ett jäsningstillstånd, hvilket på många ställen öfvergått till en kamp, som återigen nästan öfverallt ledt till de nya grundsatsernas seger. De statsmän, som Inskrifvit den nya idens märke på sin fana, hafva fått den allmänna meningen med sig. Under detta banår äro stora bataljer vunna, hvilka bräckt det segaste motstånd hos de trögaste styrelser. Kanonens dån har trängt omvändande in i de öron, som tillstoppats för alla folkens böner och voro döfva för alla förnuftsskäl. Mångenstädes har redan den fullständigaste seger vunnits. Ty ingen kunde anföra något af vigt mot den nya tidens fordringar. Dessa hade förkämpan hvilka voro redo att dö för den nya olkliga statsbildningen. Sålunda har i sommar Italiens enhet blifvit fullbordad med införlifvandet af det berömda, fosterlandsälskande och hjeltemodiga Venedig. Det splittrade Tysklands enhet är så nära sin fullbordan, att man ej länre spörjer om den skall bli till, utan blott uru. De, som hafva förtroende till mensklighetens framåtskridande, finna häri en naturligt mognad frukt af århundradens andliga kamp och arbete. För dem, som endast betrakta ögonblicket med dess högmodiga Goliatsskrämbilder, är det ett vidunder. Att en af Europas mäktigaste stormakter, Österrike, skulle i ett nu hafva öfvervunnits, ja, förlamats och sönderkrossate, var oberäknadt. Men att Frankrike och Ryssland ej genast skyndade fram, för att antingen släcka branden eller plundra de brinnande husen, detta är någonting obegripligt, som alla ver!dens kloka män skulle för fyra månader sedan hafva förklarat för en ren omöjlighet. Så stort var förtroendet till den dynastiska statsorganisationens makt. Så öfvertygad var man om, att de stora rikenas angreppskraft endast skulle vid gifvet tillfälle blifva begagnad i den egennyttas och) äregirighets tjenst, hvilken likasom gjorde det till sin uppgift, att håna folkens känslor och söndertrampa deras önskningar, derför att den aldrig väntade sig finna motstånd eller styrka, utom hos de bestående staternas organiserade krigshärar. I stället för detta gamla fiskande i grumligt vatten förmedelst begagnande af jemvigtslärans godtyckliga tolknivgar, i kraft af hvilka de större staterna skulle regera öfver de mindre såsom lydriken, har nu icke-inblandning antagits som den internationella politikens grundregel. Den måste vara den rättvisaste, om hvarje folk betraktas som en sjelfständig medlem af det menskliga samfundet. Ty då skall det åtnjuta rätt att sjelft afgöra, hvad som kan gagna dess behof. Grannarne anse det nu klokast att öfs verlemna åt hvarje folk, attsjefständigt ordna sina angelägenheter. Erfarenheten har neml. visat, att ingen påtvingad restauration eller annen inblandning kan grunda en varaktig fred, Folkviljan arbetar alltid på kullkastandet af en sådan utlandets styrelse. Den kan derföre ej heller vinna en sådan fasthet, att den kan försvara sig eller hjelpa sina bundsförvanter och beskyddare. Visserligen har man just under de sednaste tiderna sett fransmännens kejsare handla i strid mot dessa tidsålderns grundsatser genom besättändet åf Rom och upprättandet af den mexikanska kejsartronen, Ingen förnekar, att han dermed på det tyds ligaste bevisat, huru fruktad Frankrikes makt är. Men han har äfven på dessa ofolkliga företag måst offra så mycket af sin styrka, att åtminstone kejsar Napoleons egen ställning derigenom försvagats, om än Frankrike sjelft icke är förlamadt. Dessa företag tillräknas derföre den kloke statsstyraren som fel, enligt någras förmenande till och med så stora, att ej ens han har råd ait begå dem,