Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

rn. mu nn FF MS CF IIEUIEEEVA OSS MIVER dermed äfven åsigterna! England har redan till Hellas afstått Joniska öarna och kan Isåledes, utan att bekyllas för anspråksfullhet, råda sultanen att afstå Kreta. Att förneka, att dessa stora förändringar inträffat, skulle vara detsamma som att förneka, att det i sommar har regnat. De politiska omskiftningarne hafva alla känt. Anhängarne af det gamla måste nu inskränka sig till att försäkra, det förändringarne äro till ondo. Hos oss finnes väl icke många, som bry sig om att beklaga en fursteslägt, hvilken -afsättes från embetet, derför att den blir öfverflödig, i det vederbörande stat skall till större förmån för folket förenas med en annan. Men det påstås, att förändringen skall minska friheten, göra folken olyckliga, tvinga dem in under militärtyranni samt införa sjelftagen rätt och våld i Europas folkrätt. Det är märkligt, hvilka besynnerliga tillfällen de konservativa välja till att predika frihet. I hvardagsbruk är det deras älsklingssats att varna mot frihetens missbruk. De begråta de skadliga följder, som visa sig deraf, att folket redan njuter för mycken frihet. Nu hafva just dessa samma försigtiga vänner af det gamla fått friheten så kär, att de vilja hindra nationerna från att uppoffra den för ernåendet af de beslägtade stammarnes enhet. De konservativa lofPisa nu den gamla friheten i småstaterna. e frukta tyranni i de stora staterna. De förutspå, att de större samfunden skola utveckla en äregirighet, som ej kan mättas utan ständiga krig. I alla fall påstå de, att det hädanefter skall erfordras ett krigerustadt tillstånd, en stående krigshär, som skall tära på folkens merg helt annorlunda än de menlösa barnsligheter och fåfängligheter, hvarmed småkonungarne och småministrarne hittills fördrefvo tiden under sysslandet med regeringsbestyren. Då det påstås, att de nya grundsatserna för den internationela politiken endast skola blifva en täckmantel för missbruk, våld och sjelftagen rätt, är det uppenbart, att man förvexlar den revolution, som skall införa det nya tillståndet, med detta sjelft. Aldrig har någon vigtig och genomgripande samfundsförändring införts utan kamp och blodsutgjutelse. Kristendomen, reformationen såväl som den fria eller konstitutionela samfundsinrättningen hafva alla kostat strida blodströmma. Om intet godt förtjenar sådana uppoffringar, borde ej heller dessa hafva förvärfvats. Men då ett af dessa framsteg en gåvg vunnits, är det få af den eviga fredens mest obetingade anhängare, som skulle vända tillbaka till det gamla. IN ingen djerfves påstå, att det gamla tillståndet enligt sina maximer bättre bevarade fred och vänskap bland menniskorna. Det är således ej af vigt, om tusenden nu beklaga att blod flyter, för att upprätta de nationala staterna med naturliga gränser, i stället för de fordna artificiella eller tillfälliga dynastiska rikena. Ogillandet bevisar endast, att dessa män icke vilja sjelfva offra något för det nya tillståndet. Men det erfordras ej heller. Ty vi se, att framåtskridandet segrar likaväl. Om framtidens fara skall vara någonting annat, än ett skrämskott af ljusskygga uslingar, måste det bevisas, att de nya grundsatserna i gig sjelfva innehålla något mot de menskli; samfundens frid mera fiendtligt än de pe som nu aflösas eller kullkastas. Men detta bevis skall, om det försökes, brista: De gamla staterna erkände och vidgingo, att de hvilade på en genom svärdet förvärfvad landbesittning. röfring hade sifvit de allra flesta länderna deras fittilevarande gränser, de mindre täta områdesförändringar undantagna, som voro en följd af arf och giftermål. Derför såg man äfven ofta, att hvad svärlet sammanfogat, kunde svärdet åter skilja. Ty om eröfringen var rättmätig för en föregående maktinnehafvare, blef den lika rättmätig för den andre och sednare. Grannarnes afund eller försigtighet, som iklädde sig den europeiska jemnvigtens skepnad, ofvade en gång att vara ett hinder för eröfringar. Men århundradets erfarenbet har yvärr visat, att detta säkerhetsmedel enast blef användt mot de små stater, af vilka man ej hade att frukta något öfverIrifvet våld. Ingen jomnvigtsteori har föebyggt, att Ryssland, England och Förnta Staterna årligen ökade sitt kolossala område. Vid sådana tillfällen var ursäkten tid densamma. De beherrska ju redan nillioner af främmande folk, hvarför icke lå några millioner mer? Då man uppmaade till att hejda de väldigaste maktinneiafvarnes utvidgning, fanns det aldrig nåon granne, som ville bränna sig vid elden. Den nya grundsatsen, att homogena folktammar skola bilda staten; motsätter sj varje egenmäktig och med våld införd inörlifning. Om ett folk bemäktigar sig en lel af ett främmande folks jord, visar erfaenheten, att inbyggarne ej kunnat i flera irhundraden denationaliseras, men väl uppretsas och bli mer och mer fiendtliga. Erfringen blir således för mångfaldiga slägen en stående orsak till förlust och fara. y Apprar skola försökas, så ofta tillfälle. lertill gifves. Eröfraren af främmande omåde kan således för framtiden endast vänta ig oro och omkostnader. Det af honom inderkufvade folket skall angripa honom, lå han befinner sig i en svår ställning. Jet fullständiga uppslukandet af ett folk kall i följd af de nya konstitutionerna äfren blifva svårare, emedan de underkufvade cke kunna bli delaktiga af de gamla borsarnes statsrättigheter. Bibehållandet af röfringar förutsätter alltid en godtycklig jelfherrskande regering. Men denna statsorm är förklarad för så barbarisk, att den det närmaste är afskaffad bland de kristna olken. Framtidens internationala politik bör aturligtvis icke försvaras så oförståndigt, tf man förnekar, det krig lika gerna kunna ga rum mellan de nya nationala staternp,, om mellan de fordna dynastiska. En sålan advokstyr skulle vara lika så ohistorisk ich opsykologisk som att vilja påstå, att ntiogen kristendomen eller refoörraationen ller liberalismen åvägabragt den eviga frelen. De menniskor, som infört dessa stora