Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

nens angelägenheter, emedan de icke hafva något bestämdt spår att vandrå uti eller något fast och orubbligt mål att eftersträfva. I sjelfva verket är denna tillbakadragna, uppmärksamma, lidelsefulla qvinna långt mera män än alla dessa män tillsammantagna, och det är just denna af älla kända öfverlägsenhet, som är källan till hennes inflytande. Roland är den vise, den dygdige, den omåtlige i dessa sammänkomster; hens hustra är förevingslävken, attraktioren, den ispirerande kraften, det afgörande rådet, Vet är hon som ger manben glans och betydenhet, och det till den grad, att man en dag i Mars månad 1792, då hofvet, sedan det uttömt alla sina bjelpkällor, slutligen måste besluta sig för att bilda en ministör af patrioter — ty med detia gemensamma namn: betecknades då ännu alla revolutionens vänner — infinner sig hos Roland, hvilken efter en kört frånvaro. nyligen kommit tillbaka till Paris, och erbjuder honom inrikesministerns portfölj i denna kritiska tid:Man väljer honom på grund af den förvaltningstalent hans fordna ställning låter förmoda, på grund af hans arbetsamma nit och hans erkända redlighet, men ganska säkert äfven på grund af att vid hans sida står en lysande qviöna, som utöfvar en obeskriflig förtrollning öfver alla som komma -i hennes närhet, . och dagen derefter häller den hederlige Roland; ledsagad of Dumonriez, sitt iatåg i Taileri erna, i en drägt af puritansk epkelhet i rund hatt och skor med-bändrosor, som komma ceremonimästaren att TYSK Huru; fin here?, utbrister han, har ni inga skor med spännen?? — ?O, min herre, sllt är förloradt!?. svarar Dumouriez med komiskt lugn. Det säkra var, att icke allt