Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 3

fullt utvecklad eom i dag. -Benet var väl bildadt, foten slöt väl till det, höfterna voro höga och runda, bröstet bredt och präktigt hvälfdt; axlarne tillbakadregna, hela håll ningen fast och gratiös, gången lätt och spänstig; så mycket såg man vid första ögonkastet. Mitt ensigte hade ingenting annat anmärkningsvärdt än mycken: friskhet, mildhet och uttrycksfullhet. Då man be: traktade hvarje anletsdrag för sig, kunde man väl fråga hvar sköpheten fanns. Intet enda af dem är regelbundet, men alla äro de integande. Munnen är något stor; man träffar tusen munnar, som äro vackrare, men ingen enda som har ett mera ömt och intagande leende. Ögat är deremot icke mycket stort, färgen är brungrä; men utstående som det är, sänder det, beskuggadt af ett ögonbryn som är brunt likasom håret, sin öppna, fria, lfliga, milda blick, som vexlar uttryck, alldeles som den ömma själ, hvars rörelser det afspeglar. Genom sitt alvar och sin stolthet kan det ibland förvåna, men vida oftare är det smekande och ständigt lifligt och vaket. Näsan: vållade mig något bryderi; den var temligen klumpig i ändan; men sedd i sammanhang med de öfriga dragen, isynnerheti profil, skämde den icke det hela. Pannan var stor, bred, föga skyld af hår vid denna tid, genomväfd ef fina ådror, som framträdde vid minsta sinnesrörelse, och för ingen del så intetsägande fom så ofia är fallet. Hvad hakan angår, så är den något framstående och bär just de kännetecken, hvilka fysionomisterna angifva såsom tecken på vällust. Om jag betraktar allt som är mig egendomligt, måste jag äfven tvifla, huruvida någon varit mera danad för den och smakat den mindre. Hyn är mera klar än egentligen hvit, och dess starka färg förhöjes ofta af ett sjudande blods plötsliga glöd. Sjelfva buden