Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 3

adertonde århundradet: i likhet med hela sin tidsålder saknar hon moralisk finkänslighet. Hon har en sträng sedlighet, ett rent samvete och en upphöjd filosofisk pligtkänsla; men hon synes aldrig hafva egt eller mycket tidigt hafva förlorat den doft af renhet, som utgör en ung flickas behag. Hon har välde öfver sin sinnliga natur; hon har sedernas kyskhet, men hon har icke fantasiens kyskhet.. Hon, den intagande puritanskan, som är så återhållsam och så ärbar i sitt sätt, för ett språk af förvånande fribet, hvimlande af: de djerfvaste och mest obeslöjade antydningar, och i detta afseende är det isynnerhet som det af Rousseau gifna exemplet förleder henne till verkliga öfverträdelser af anständighetens gräns. Hon behandlar oss alla alltför mycket såsom kamrater, till hvilka man kan säga allt. Hon berättar oss, utan attförbigå nånågon enda detalj, den frihet, som en af hennes fars lärjungar tog sig, hvilket drag de nya utgifvarne icke Hort orätt uti att åter upptaga, efter som det i visst afseende tjenar att belysa en sida af denna sällsamma natur, hvaremot det å andra sidan är oanska ursäktligt att de första utgifvarne utlemnat. det. Hon skildrar sina känslor den första brudnatien och talar om en väl organiserad naturs nya rörelser?, liksom hon, då bon talar om Louvet, till betecknande af de osedliga skildringarne ickefinner starkare uttryck än vackra romaner?, som läsas af folk med smak?, och ?der inbillningskraftens behag parar sig med — en filosofisk ton?. Med en själ danad att känna kärlek och erfara dess plågor, talar hon ibland om den såsom en medicine kandidat, ibland såsom en filosof, men sällan såsom en qvinna som förstår den, utom då hon slutligen blifvit fattad af den; men äfven då hafva de glödande och vältaliga ord,