Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

ten skulle ha sin religion, och på den tiden, som ej ligger synnerligt långt bakom 0ss, skrämde Lamennais alla fromma själar med sitt utrop att staten var ateistisk. För att förekomma en dylik skandal måste lagen stödja religionen med bödelns hand. Lamennaisg villfarelse var äfven Rossis; äfvem han lät narra sig af en bild: han tog ett ord för en verklighet. Om man hade bevisat honom att staten ej är någonting annat än summan af alla de sig sjelf styrande medborgarne, skulle han ha nödgats erkänna att majoriteten ej har rätt att påtvinga minoriteten sin tro. Han skulle ha insett, att den religiösa friheten är en individuel rättighet, vid hvilken samhället ej har rätt att röra. Men med sin lifliga fantasi och den uppfostran han erhållit såg Lamennais framför sig ett slags lefvande och majestätisk skepnad, som hade att inför Gud svara för de själar han anförtrott honom; det var åt detta inbildningsfoster han utan betänkande uppoffrade sina bröders samvete och sina medborgares frihet. Nu ändtligen börja vi begripa attreligionen är någonting individuelt, ett förhållande emellan den enskilta menniskan och Gud. Vi inse att staten hvarken kan ha någon tro eller någon frosnorm som hon kan kalla sin, emedan hon ej är en person och ej har en själ att rädda. Vi inse att hvad man kallar en statsreligion ej är någonting annat än tyranvniet hos en majoritet som vill tvioga minoriteten att tänka som hor och som har den öfvermodiga förmätenheten att vilja befalla öfver samvetena. Vi närma oss det ögonblick då skiljsmässan emellan staten och kyrkan skall qväfva det sista fröet af ofördragsamhet. Detta är en ny sanniog som en gång skall komma 0ss att medlidsamt dra på munnen åt våra föders förbindeise och dårskap. Men förhåller det sig ej på samma sätt med statens åsigter och idger? Skulle vi ej händelsevis här ha den sista återstoden af en försvinnande vidskepelse? Om man med statens åsigter och ideer menar majoritetens åsigter och ider, och det är ett gemensamt intresse som är i fråga, har jag ingenting att säga; det är rätt och billigt att flertalet får råda och att dess vilja är den bestämmande i afseende på samhällets angelägenheter. Men om man proklamerar att staten är konservativ, monarkisk, centralisatorisk, demokratisk, 0. 8. v., och man på grund af en klingande och ihålig iras vägrar majoriteten den frihet hon begär och som hon bar rätt att fordra, eller om man i !raft af en förment historisk mission störtar ett folk, som lefver af sitt arbete och ej önskar någonting annat än fred, i krigets fasor, frågar jag hvad denna idol är som man kallar staten, och jag ser ej i dessa åsigter och ider någonting annat än ärelystnaden hos några menniskor som pälvinga landet sima drömmar eller sina passioner. Man käoner ej tillräckligt alla de olyckor och eländen som denna falska uppfattning alstrat af sig; vi lida dagligen och stundligen deraf utan att ana att vi äro offer för en tom fraseologi. Har man blott en gång af staten gjort en moralisk person, tillägger man henne åsigter, ider, rättigheter, intressen som ej äro nationens. Man ställer henne i motsats till landet. På den ena sidan stå medborgarne, som begära den individuella friheten, friheten att tala och skrifva, arbetets frihet, och alla de rättigheter som af naturen tillhöra individen, emedan de äro vilkoret för hans utveckling och lycka; å den andra staten eller de makthafvande, hvars enda diktan och troktan går ut 1å att lägga sin hotande band på allt och som tror sig blifva starkare genom de inkräktningar hon gör på medborgarens frihet. Staten, som blifvit inrättad för att betrygga friheten och som endast deruti har sitt berättigande, förgör således helt öppet friheten i afsigt att betrygga sig sjelf och tror sig vara i samma män mera lefvande som hon uppslukar och lörgör individernas lif. Om man kailat henne samhällets förvaltning, skulle man ha fattat att medborgarens rikedom och styrka utgör statens rikedom och styrka; men förvillad af en chimre, har man klutvit nationen midt itu och gjort makten och friheten ill beständiga fiender. På den ena sidan stör förvaltningen, på den andra solket; här de som styra, der de som styras: två fiendtliga krafter som vexelvis segra och som hvar gång ruinera sig genom sin 8eger, ty utan makten förstör sig friheten genom sjelfsvåldet, och utan friheten förstör sig makten genom despotismen. Hvem kan förneka att denna vansinniga strid nu i sjuttiofem år varit hela vår historia! Sålunda skall det också förblifva så länge vi ej afs.å från en gammal villfarelse. För att återfiuna sanningen måste vi Jära 088 inse att staten ej är en mystisk makt, utan helt enkelt vården och förvaltnipgen af de gemensamma intressena, utöfvad i samhällets namn. Der majoriteten har rätt att besluta, har staten rätt att påtvinga sin vilja; der majoriteten ej har denna rätt, har staten det lika litet. I fråga om religionen råder ej mera något tvifvel härom; men hvilken mängd af individuella friheter finnas ej som ej äro mindre heliga? — Tror ni er, skall man säga, med en ny definition kunna rätta alla missbruk? — Nej, visserligen icke; så enfaldig är jag ej. Att styrkan triumferar, är ingenting sällsynt i historien, men det skulle hända mindre ofta, om man ej hjelpte henne att bedraga andra och bedraga sig sjelf. Hvadjag fordrar är att vetenskapen ej gör sig till despotismens medbrottsling, vore den än en majoritets, och beröfvar henne sin sista ursäkt genom att ej tillåta henne att åberopa sig på statens namn för att dermed bemantla sin orättvisa.