Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

het i Frankrike än i England? Om man j( talar om sederna, har man utan tvifvel rätt: sederna hos våra grannar äro aristokratiska. s Men om man med politisk jemnlikhet för-: står jemnlikhet inför lagen, och detta vari Rossis uppfattning af ordet, har England ls säkerligen ingenting att frukta af en jem-) förelse med oss. Hvad är väl lordernas1 privilegium att bli dömda af sina pärer il jemiörelse med våra franska privilegier? Om: någon af våra fyrahundratusen soldater lem: lästar eller bestjäl en borgare eller en bonde, är det väl den civila domstolen som dö! mer honom efter den allmänna lagen, såsom : fallet är i England? Om någon af våra ett-. hundrafemtiotusen embetsmän förolämpar en medborgare eller kränker lagen, kan man väl instämma honom för de vanliga dom-: stolarne, såsom fallet är hos våra grannar, till och med då det är fråga om en mi-i nister, eller måste man först fråga staten, om hon behagar eller icke beha-l: gar gilla sin tjenares alltför stora nit? Finns det i England någon enda kommun li som ej sjelf sköter sina vngelägenheter och ej sjelf voterar de utlagor hon betalar? Att öppna er kyrka, stifta ett universitet, uppätta en tidning, undervisa och tala offentgt, är i England en rättighet; i Frankrike är det ett privilegium. Till hvilken grad kan ej en inrotad fördom göra menniskor blinda! Det är i jemnlikhetens namn som man pålägger oss centralisation i förvaltningen, och vi ha ännu ej hunnit så långt att vi lärt oss inse, att hvarje frihet som man fråntager medborgaren och öfverlemnar i förvaltningens händer snart urartar till ett privilegium och föder ojemnlikheten. Det ges ännu en i Frankrike allmänt gängse åsigt som Rossi understödjer med vigten af sin auktoritet, men som i min tanke endast är en blandning af sanning och lögn. Den sanning hon innehåller har gjort mindre godt än den villfarelse hon innehåller har anstiftat skada, Man har alltid begagnat sig af denna grumliga föreställning för att qvälva friheten. Staten?, säger Rossi?, är en moralisk person, visserligen komplex, men verklig. — — Staten har ej blott sina skyldigheter och rättigheter, utan äfven sina principer, sina idger, liksom sina tillhörigheter och sina skulder. Staten är frambringandet af en moralisk individualitet sui generis, som är sig sjelf och ingen annan, förverkligandet af en moralisk individualitet, för hvilken individen utan tvifvel är nödvändig, men som är någonting annat än individen, som har sin grund i pligten, och som individen ej -.kan förgöra utan att begå ett crimen les humanitatis, emedan han på samma gång skulle förstöra de väsentliga medlen till sin utveckling och fullkomning:? Jag medger fullkomligt att samhället hvarken är ett tillfälligt faktum eller resultatet af en frivillig öfverenskommelse; jag tror ej på ett samhällskontrakt; jag är tvärtom öfvertygad att samhället är menniskans naturliga tillstånd och att det endast är deri som hon kan utveckla sig och lefva lycklig. Historien och förnuftet bekräfta denna sanning, som Rousseau och hans skola misskänt. Härutaf följer att staten, som är samhällets synliga form, ej är skapelsen af en tillfällig nyck. Öfverallt der det finns menniskor förena de sig till ett samhälle; öfverallt der det finns ett samhälle uppstår det helt naturligt en myndighet som med rättvisan, och i nödfall äfven med styrkan, upprätthåller freden; denna myndighet är hvad man hos de civiliserade folken kallar staten. Staten är således en berättigad och nödvändig inrättniog; hon stär öfver hvarje enskild individ; ty hvarje individ är, då han åtnjuter de fördelar som samhällslifvet erbjuder, förpligtad att respektera sina medassocierades personer och tillhörighet. I denna mening kan det med sanning sägas att staten är någonting annat än individen, och att hon har rätt att af honom fordra lydnad och aktning. Hittills är jag af samma tankar som Rossi. Men jag skiljer mig irän honom när han, drifvande en sann id in absurdum, uppställer staten som en motsats ej till individen, utan till summan af alla de individer som utgöra samhället och gör a staten någonting utom samhället stäende, en moralisk person, suvi generis, som har sina åsigter och sina idger; det är häri, synes det Mig, som villfarelsen ligger. Att kalla staten en moralisk person är att! använda en bild för att säga att staten representerar samhällsmakten. Men hvad är väl denna samhällsmakt annat än det sig sjelf styrande samhället? Kan det i denna makt finnas en myndighet, en rättighet fom ej finnes inom samhället? Kan man föreställa sig den annorlunda än som en person eller ett visst antal af lefvande personer, som fått sig uppdraget att handhafva de gemensamma angelägenheterna? Och om dessa personer ej från samhället erhållit den makt de utöfva, hvarifrån ha de då fått den, såframt man ej vill medge att Gud har utvalt dem och gifvit dem verlden att styra? Detta är ej en rent metafysisk fråga, som endast intresserar filosofer ex professo. På. dess besvarande beror i sjelfva verket friheten. Om staten endast är ett annat namn l: på samhällsmakten, har hon inga andra rättigheter än de som tilhöra totalsumman el-: ler flertalet af medborgarne; men om hon ! ät en moralisk person, sui generis, som är hon och ingenting annat, är hon en mystisk, obe-l: stämd makt som leder rakt till despotismen och till konfiskationen af all frihet. Staten, : l ; s 1 skall man säga, är blott en abstraktion ; må så vara, men det fions alltid någon som är: färdig att personifiera denna abstraktion och s säga med Ludvig XIV: Staten, det är jag!