Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

Penelope visste väl att det på Glenrig fanns många flera sängar än man för tillfället behöfde; och hon stannade qvar. Klockan var tolf samma afton då Letitia satt i sitt rum framför eldbrasan och tant Penelope kom in, stängde dörren och ställde sig bredvid henne vid kakelugnen. Just denna afton ville Letitia emellertid allsicke ha något sällskap, ej en gång tant Pens— men nu var hon i alla fall der. Nå, hvad tycker du om henne?? frågade tant Pen och rörde om elden så att den flammade upp. Ah rätt bra, tror jag!? svarade Letitia. ?Hon är visst en mycket förnäm dam.? Är hon inte en skönhet? Har du någonsin sett någon så vacker?? Hon ser icke illa ut, sade Letitia torrt; ?men jag kan just icke säga att jag beundrar henne mycket.? Tant Penelope såg på Letitia med en skälmek blick. Hvarför är du så ondiafton, Letty?, sade hon. ?Ond? Jag ond? Jag är viset icke ond, tant Penelope !? Nå då är du något som likner det ganska mycket. Men jag tänker icke plåga dig, du inbundna, envisa barn. Jag förmodar att om jag understått mig säga: stackars barn, så hade du väl rifvit mina ögon ut. Se så, sittstilla! Letitia, mins du Bessie Anderson ?? Bessie! Bessie, min fordoa lekkamrat.? ?Ja, just hon. Kommer du ihåg henne?? ?Det gör jag visst.? PHuru gammal var du när hon blef bortskickad ?7 Nio år tror jag. Och hon var tre år äldre. Det är nu tio år sedan. Vet du hvarföre hon ej fick vara här?