Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

I WWII IVL UV IV Väl. Staten ooh den nationella erheten. Tankar af Edouard Laboulaye. I en artikel i Journal des Debats, hvari han anmäler ett nyss utgifvet posthumt arbete i den konstitutionella rätten af den som rättslärd och statsman berömde prof. Rossi, uttalar Laboulaye nägra åsigter i dessa ämnen, som vi så väl för deras slående sanning som deras tillämplighet på åtkilliga nutidens förhållanden ej kunna neka oss nöjet att meddela våra läsare. Efter ett ampelt erkännande af förtjensterna i Rossis bok öfvergår han till en kritik af dess briter och framhåller deribland främst det sätt hvarpå han uppfattar den nationella enheten. Den nationella enheten?, säger han, är visserligen en stor eröfring, och ett folk kan ej betala den för dyrt; men med mindre man lyckas förändra det menskliga samvetet och kan få det att medge, att ondt kan alstra af sig sodt, skall man aldrig kunna bevisa att despotismen gagnat folken. Huru populär än den satsen må vara i Frankrike, att våra despotiska regenter genomdrifvit enhetsverket, är den icke desto mindre för mig en villfarelse, ty den förutsätter tre saker, af hvilka ingen enda är bevisad. Först och främst mäste det ådagaläggas, att den nationella enheten är ett yttre faktum, ett materielt tillstånd som styrkan kan påtvinga; vidare måste det visas, att despotismen och våldet voro det enda medlet att erhålla enheten; och slutligen måste man bevisa att despotismen lyckats, ty dess enda rättfärdigande är framgången. Jag förmår ej inse att något enda af dessa tre påståenden kan uthärda en närmare granskning. Om styrkan kan päåtvinga enheten, hur skall man då förklara att Österrike misslyckats i Venetien, likasom Ryssland i Polen? Folkracernas olikhet är ingen förklaring, ty intet land har en mera blandad befolkning än Frankrike: bretagnare, basker, normander, elsassare, flamländare, gascognare, bourgognare, picarder äro allesammans folk af olika härkomst och språk. Om deremot den nationella enheten beror på öfverensstämmelse i känslor och ideer, är det anden som skapat den, ej styrkan som påtvingat henne. Goethe, som ytliga politiker beskylla för indifferentism, har för Tysklands enhet gjort mer än alla Fredrik II:s konstgrepp och segrar. Hos oss har enhes ten utgått ur d.t franska lynnet och pationens eget innersta. BSjunga ej våra skalder redan från 12:te och 13:de seklet om det sköna Frankrike? Ar det ej för Frankrike vära gamla riddare dö? För hvem stridde då Jeanne dAre? Må man gerna kalla Richelieu grundläggaren af den oinskränkta monarkien ; jag vill ej bestrida honom den äran; men att göra honom till grundlöggaren af den franska enheten är att förneka våra ärofullaste traditioner och gifva namnet nationel enhet åt hvad som endast är enformighet i förvaltningen. Och om man också betraktar denna enformighet såsora den väsentliga formen och vilkoret för den franska enheten, återstår dock ännu att bevisa, att despotismen var det enda medlet att åstadkomma den. Kunde man ej ernå den genom friheten? YrkadEtats gntraux med mindre ifver på jemnlikhet än ministrarne? Hvad annat ojorde väl Richelieu, än att han med väldsam hand genomdref hvad 1614 års Etats genraux hade föreslagit? Vill man se hvad friheten förmår, må man då betrakta England. Stäldt mellan tre celtiska folk, skottar, walesare och irländare, har det genom jemnlikhet i rättigheter med sig samman. smält de båda första och genom våld och tyranni gjort det sista till sin fiende. Om England lyckats med sig införlifva Skottland, som dock genom minnen och religion var skildt ifrån det, hvarför skulle ej Frankrike förmått göra detsamma med tolk som hade samma historia, samma religiösa tro, samma förhoppningar? Ar det då nödvändigt att förtrycka menniskorna för att förena dem? Förhållandet är alldeles det motsatta; man ken utan att göra sig skyldig till en paradox påstå, att despotismen skadat den sak som hon tjenat; hon har förfelat sitt mål. Var Ludvig XIV:s seger något annat än franska nationens ruin? Ha ej dessa så våldsamt spända fjedrar sprungit? Medan England utan skakningar genom friheten uunnit enheten, har ej Frankrike alltsedan Ludvig XV företett den sorgliga anblicken f ett folk, som endast har hällten af hvad let behöfver för att kunna lefva och som inder oupphörliga revolutioner söker fullnda sin enhet medelst friheten? Man kan cnappt hindra sig från att vemodigt dra på nupnen når man hör försäkras att Frankrike ir den enda stat som grundat sitt san:hällskick på politisk jemnlikhet och nationel nhet, medan Förenta Staterna, om de också ha politisk jemnlikhet, ej ha denna tarka och fasta enhet som utgör Frankries ära. Hvad som ökar vår förvåning är att Rossi jorde sig en mycket riktig föreställning om len politiska jemnlikheten. Han tillhörde j dem som förblanda politisk jemnlikiet ned den fullständiga jemnlikhet i vilkor, om skulle skapa det vidunderligaste af alla rivilegier: lätjans och oduglighetens. Han illhörde lika litet denna afundsjuka skola, om med ett glädjeskri helsar jemnlikheten en gemensam träldom, lycklig att ej ega ågra rättigheter, blott oket tynger lika på la hufvuden. Nej, jemnlikheten var för Rossi den gemensamma pjutningen af alla e rättigheter, som utgöra menniskans styra oc medborgarens storhet; den var, med vå ord saodt. en lika frihet. Då man vi