Aftonbladet – 8 oktober 1866, sida 3

till otrohet mot den hon älskar, men slut ligen misslyckas. Utom dessa reminiscen ser, som måhända till en del få skrifvas på den Styska idenst räkning, företer emeller tid stycket så mycket sjelfständigt, att de ingalunda kan kallas imitation i strängare mening. Handlingen, anlagd i det bekants tablåmantr, som vunnit synnerligt burskor pH denna teater, saknar visserligen verklig ramatisk utveckling och förlorar sig stundom för mycket i episoder, men röjer likväl både större sammanhang och djupare upp fattning än författarens förra stycke. At här upprepa dess innebåll anse vi onödigt, då styckets egentliga värde ej ligger i handlingen, utan i de många qvicka småhändelser, roligheter och kupletter, författaren rikligen instrött, och hvilka alla bidraga att hålla åskådaren vid godt lynne från början till slut. I följd hä:af går genom hele stycket en anda af oförarglig och godmodig lustighet, som gör, att man icke räknar så noga med ett cch annat, isynnerhet ej med den stundom något krassa natursanning, som råder i vissa scener. Någon mer ingående karaktereteckning är ej författarens syfte, likväl synes ös8 t. ex. gubben Coriander, den hederlige gudfadren tll styckets älskarinna, tecknad med både sanning, värme och originålitet. Styckets sens moral har äfven den fördelen att, utom in handgriplighet, vara sund och riktig, något som ej niltid är fallet i dessa s. k. folkpjeser, hväraf isynnerhet tyska litteraturen öfverlödar. Författarens förmåga att skrifva jvieka kuptetter är känd, men synes oss detta stycke för ofta anlitad. Uteslutenlet af några sådana skulle bestämdt vara ill styckets fromma. Utförandet hedrar i ög grad Södra teaterns ecen, som vanligt vis aldrig skämmer bort en god sak. Der ill bidrager väl äfven, att en del roller ynes enkom lämpad för sina resp. inneiafvares förmågor, nåsot som naturligtvis nycket underlättar ett lyckadt återgifvan e. kulle vi särskildt utmärka rågon bland ie medspelande vore det hr Thegeratröm, om gaf Corianders roll utmärkt och särkildt föredrog sina kupletter förträffligt. örfattaren, som sjelf spelte ej miudre än yra roller, inropades och helsades med stort ifall efter styckets slut af. den till trängel fullsatta ealopgen. Alt åotyder, att vödra teatern i detta stycke förvärfvat en assapjes af lika lofvande utseende som sitt örra stycke.