Aftonbladet – 8 oktober 1866, sida 3

TEATER. Dramatiska teatern bjöd i lördags afton på en nyhet, itvåaktskomedien Revanche af fru Birch-Pfeiffer. Af en sedan länge så känd firma kunde man ej vänta något egentligen nytt och ölfverraskande; men det oaktadt förvånades man verkligen öfver den skicklighet, hvarmed författarinnan tillegnat sig Secribeska skolnps manr, och den för en tysk ovanliga lätthet och elegans, som hvilade öfver intrig och dialog. Handlingen består helt enkelt deri, att grefven af Provence, som af föreståndarinnan i S:t Cyr hindrats från ett börja en kärleksintrig med en af hennes skyddslingar, bämnas sin lidna skymi? på ett ganska sinnrikt sätt, hvarvid ban äfven begagnar tillfället ätt ckämta med en statefru hos Marie Antoinette, som är hans synnerliga motståndarinna. Sjelfva utförandet af hans hämnd är för vidlyftigt att här omorda, och våra läsare torde bäst taga kännedom derom af sjelfva stycket, som innehäller ew del ganska underhållande scener. Karakterernas bebandling är naturligtvis, i följd af det antagna namnet, den svagaste punkten. Det hela låter emellertid se sig med nöje, isynnerhet då det-spelas så väl, som på vår scen är fallet. Framför alla utmärkte sig fru Almlöf som den åldriga, men kokette och frivöla metkisin: nan de Solange; hennes spel hade pointer af en nyansering och en komisk kraft, dem man sällan för se utvecklas i sådana roller. Åtven hr Sundberg (greiven af Provence) och fru Hedin (Leontine de Laval) spelade med vanlig emak och finhet. : Mil Dahlqvist såsom den unga Lilli var ganska rolg, men syntes os3 väl mycket betona det barnsliga i sin roll; en något mer qvinlig medvetenhet torde kuona inläggas deri, utan att skada det naiva elementet. Äfven öfniga medspelande uppburo på ett förtjent sätt sina roller. På Södra teatern ha ändtligen hr: Andersson, Pettersson och Lundström rymt fältet för ett nytt stycke af hr Hodell, en fantastisk folkpjest i fyra akter, kallad Himmel och underjord och bearbetad efter en tysk id, som det beter. BSjelfva grundstommen till anläggningen är densamma, som-i författarens förra pjes; det är demo: niska och öfverna urligan makter, som inrn i havdlivgen. Denna sjelf påminner leremot i viss mån om Den ondes besegrare, i det äfven här en djefvul frestar en qvinna