Aftonbladet – 6 oktober 1866, sida 2

henne am ett hjertligt mottagande. Ja behöfver icke säga dig, älskade moder, att för min skull vara vänlig mot henne. Jag hoppas att Mary, Rachel och Letitia skola betrakta henne som en syster. Om ett par veckor kommer jag till Glenrig för att hemta henne, Eder tillgifne son Archibald Mac Arthur. Rachel släppte papperet ur handen; en ljudlös förvåning hade gripit hennes åhörare. Men snart höjdes ett sakta saorl af litet, litet knot emot ödet och emot Archie, tills Letitia kom tillbaka och med sitt glada ansigte och sitt hjertliga skratt öfver den Pkomiska nyheten?, förmådde alla de gråtande och sörjande att instämma i en lofsång öfver den älskade sjelfsvåldiga gossen, med endast ett sakta ackompagnement af oro och milda förebråelser, Några dagar hade gätt och det var aftonen af den dag man väntade Archibalds unga fru. Man hade nu försonat sig med saken och beslutit att gifva henne ett hjertligt och äkta irländskt välkommen. Hela huset hade derför blifvit putsadt och ordnadt på bästa sätt, och tidigt på aftonen samlade sig ett muntert sällskap af rätt många personer, alla kusiner inittonde led, uti mrs Mac Arthurs förmak. Gardinerna voro igendragna för fönstren, brasan sprakade i spiseln och det runda bordet vid ena väggen dignade bokstafligen under förberedelserna tll en förträfflig aftonmältid med te. Gamle Randal Mac Arthur sali som vanligt i sin länstol; det var en liten mager man, med et; fint, rödlätt ansigte och med lidliga, vänliga ögon. På sitt nästan kala hufvud bar han en svart sammetsmössa, och satt, som han brukade, med handen bakom örat och armbågen stödd mot stols