Aftonbladet – 3 oktober 1866, sida 3

Jgenius, den sanna konstnärliga inspiratic nen, har gästat honom och kastat sin dage öfver konstnärens fantasi, bredt sitt förtrol lande skimmer öfver duken. Men att til följd deraf, att Höckert här en gång till mo tiv tagit en gudstjenst, vilja göra honon till en specifikt religiös målare, innebär höj den af naivitet. et vissa är, att denn: tafla ensam kan tillförsäkra Höckert en plat i samtidens konsthistoria och att det derför vu att den nu tillhör ett främmande and. Boklunds flesta taflor å denna utställning tillhöra den historiska genren. Deras för tjenst ligger i alla accessoirers omsorgsfulle och trogna skildring och i en vaeker färg behandling; deremot ega de mindre bety. delse som kompositioner. Som den bästa skulle vi vilja nämna En lärd? från gamle tiden, ett fint och smakfullt måladt stycke. Hr Brusewits har blott lemnat en tafla, men ett aktvingsvärdt arbete, Linn och hans lärjungar?, utmärkt såväl genom komposition som utförande. Blomsterkungen sitter, omgifven af lyssnande lärjungar, midt i skötet af den herrliga svenska naturen, hvars späda blomster han förevisar och förklarar. Det är stil i denna tafla, och det en specifikt historisk. Linns ansigte är väl träffedt, och kostymerna troget hållna. Hade konstnären kunnat undvika en viss hårdhet i skogspartiet, skulle denna tafla vara bland de bästa på utställningen. fr Hertzberg, af hvilken man vid årets början hade tillfälle att beundra en ?Krogscen från 1600-talet? (i konstförehingen), har lemnat en ?Scen från en Källare?; som dock i intet hänseende kan mäta sig med det förra arbetet, samt (utom katalogen) ?Bönen?, hvilken förråder rätt goda anlag för den högre kompositionen, men hvad färgen beträffar, lemnpar åtskilligt öfrigt att önska. Konstnären bör isynnerhet akta sig för den blågridelina färgton, som är den rådande i detta stycke. Grefve Rosen, utan tvifvel en af våra rikast begåfvade yngre konstnärer, har på oljefärgsafdelningen två stycken som höra hit: ?Hos de döda? och Sten Stures -d. ä. ntåg efter slaget vid Brunkeberg?. Det förra är ett försök att framställa det gräs: iga, hvilket försök dock ej lyckats i annat in hvad färgen beträffar, som verkligen är sräslig. Dylika experimenter i Anton Wiertz maner och som icke uppbäras af lennes kolossala genialilet, medföra den favan, att arbetet kommer att helt och hållet stanna utanför det skönas område och bli oetraktadt såsom en föga. behaglig kuriosiet. I det sednare stycket har målaren, rampande i Leys fotspår, med flit eftervildat de gamla flandriska och tyska skoloras manår, något som gör taflan fullkomigt onjutbar för flertalet, oaktadt de stora örtjenster i teckning, komposition och kotym, den vid närmare granskning röjer. såsom vi redan ofvanföre antydt, får hvarje lylikt återupplifvande af en förgången tids til och uppfattning en prägel af förkonsting och sentimentalitet och kan icke bereda ågon verklig konstnjutniog. Om dessa tycken ej lemna ett så hugnesamt intryck, öra målarens aqvareller det så mycket ner, särdeles som de bevisa, att han jemäl eger ett särdeles utbildadt och fint färginne, och således bör kunna behandla äfen oljefärgen på ett tillfredsställande sätt. i återkomma framdeles till dem. — Walanders m. fl. behandlingar af Bellmänska mnen höra nästan uteslutande till den rena enren, hvarför vi lämpligast skärskåda dem sammanhang med konstnärernas öfriga tycken. 117