Aftonbladet – 3 oktober 1866, sida 3

Ltenve RK RR et rent tekniska, hvaremot de säsor kompositioner äro betydelselösa, isynnerhe genom bristen på individualisering och ka rakteristik. Hvad är det t. ex. som låte åskådaren i den nordiskt klädda ungmön som blickar utåt, se Hjalmars Ingeborg Kunde det ej likaväl vara Frithiofs (?De dagas ren? ete.), eller N. N:s, eller öfve hufvud hvilket fruntimmer som helst frå: forntiden? Historiemåleriets första och äldsta form det religiösa måleriet, eger, af lätt begrip liga skäl, ej den betydelse i den protestan tiska verlden, som i den katolska, och mins i en tid sådan som vår, der den naiva, af ing; tvifvel störda, trosuppfattningen af religiöst föremål är så föga tillfinnandes på der grad af bildning, hvilken den sanna konst -nären måste inneha. Följden blir naturli gen den, att man antingen skapar efter de gamle mästarnes föresyn eller ock väljer så. dana bibliska ämnen, i hvilka det under bara, det öfvernaturliga icke ingår, och som således stå på det rena historieeller genre måleriets grund. Exempel på det förra för farandet lemnar Plagemann, hvars ?Natten: .I Bethlehem? är hållen i ett visst arkaistiski , manr, närmast liknande de gamla italien ska mästarnes från tiden före Rafael. Utar tvifvel är taflan i tekniskt hänseende ett för. I träffligt stycke arbete, så präktig, len och I fin är penseln; så ren och vacker är teckningen och kompositionen. Men genom be. I mödandet att imitera de gamle, låt vara ock Jatt det i mycket lyckats, har likväl det hela I fått något stelt och kallt, som förråder det som en efterbildning; det naiva, eller just det osynliga doftet öfver de gamles taflor, är borta. Det är för öfrigt att beklaga, det denne i flere hänseenden egendomligt utbildade och utmärkte konstnär ej finns representerad genom flera arbeten än detta. Hr Werners ?S:ta Brigittas dröm? ådagalägger, att denne unge konstnär helt och hållet kan räknas till de s. k. Nazarenerna inom det moderna måleriet. Huru mycken pga af uppriktighet och allvar sådana areten kunna förete, och äfven om de— såsom fallet här är — bära vittne derom, att konstnären icke koketterar, utan verkligen djupt försjunkit i konstmysticismen, så erinras man dock vid alla dylika företeelser genast derom, att hvarje konstform står i nära samband med tidsandan och civilisationsutvecklingen. Den enfald, den naiva tro och det asketiska sinne, som inom konsten icke kände något behof af formfulländning, tillhörde en tid, som icke mera kan tillbakakallas, lika litet som en person, hvilken genomgått lifvets skola och samlat en rik lifserfarenhet, kan gå tillbaka till ungdomstidens känsla och uppfattning; och om man, det oaktadt, försöker någonting sådant, så blir det o:atur och affektation. De moderna Fiesole-imitatörerna förete ett sött fromleri, blottadt på all friskhet och omedelbarhet i känslan, då deremot den gamle Fra Angelico sjelf var frisk och naiv, utan spår af reflekterad förkonstling och af speglande i sina arbeten ett verkligt pulserande andligt lif. Förvillelser sådana som denna ligga nära till hands för ett känsligt sinne, som känner sig obehagligt berördt af den nutida realism, hvilken låter idn gå under i bländande färgprakt och handgriplig effekt; men all slags reaktion skjuter öfver målet och den förmår i alla händelser icke att låta tidens ström vända om. Om hr Werner, så länge han följt de ålderdomligt fromma och saliga helig-målarne? af Disseldorfer-skolan, icke lyckats åvägabringa någonting lifskraftigt, så är det fara värdt, att han ännu mindre skall lyckas deri, om han nu, då han befinner sig uti Spanien, med Zurbaran och Murillo för ögonen, vill företaga sig att återgifva den ultrakatolska ekstasen. Fröken v. Post har i sin ?Ruth och Naemi? lemnat ett bibliskt genrestycke, ej utan förtjenst i kolorit; likaså mll Rabe i ?Abrahams offer?. Mindre betydande äro hrr Salmsons ?Den förlorade sonen? och Malmbergs Christi uppståndelse?, den sednare bestämd för Ladugårdslandskyrkan, men som konstverk mycket underlägsen den korsfästelse af Georg E. Schröder, som får ge vika för densamma. En öfvergångsform till det egentliga historiemåleriet, fvilken med synnerlig förkärlek omfattas af vår tid, är den historiska genren. Den har från början uppkommit som afart af den egen liga genremålningen, men har så småningom utbildat sig och vunnit det erkännande, att den för närvarande eger rätt att betraktas för sig sjelf, så talrika och betydelsefulla äro dess alster, icke blott i allmänhet, utan äf. ven på denna utställning. Den utgör, så alt säga, ett surrogat för den stränga historiemilningea, i det den fordrar mindre af konstnär som publik, och dock lemnar en ivoblick i historien, visserligen icke i fess skapande och betydelsefullaste momenter, men likväl i de yttre historiska förhållandena; den ger oss bilder ur gamla tiders lif, af våra fäders seder, nöjen och sorger. I följd af dess egenskap att vara en mellanart är det klart, att den ofta närmar sig än den ena, än den andra af de SPN mellan hvilka den utgör en föreningslänk. Främst bland de sve.ska konstnärer, som lemnit stycken af detta slag, märka vi Höckert, den nyss aflidne mästaren. Fn kritik. af Stockholms slottsbrand 16977 och Beljman i BPergells atelier? kan ej mer a konstnären, och felen i dessa målningar, tillkompa under kans sjuklighet, ligga dessutom så temligen i öppen dag. Vi förbigå dem således med ett blott omnämnande, i det vi dock skänka vår gärd af aktning åt koloristen; ty depne återfinna vi i allt hvad Höckert skapat. Samme konstnärs ?Gudstjenst i Löfmogks fjellkapell? har så många gånger blifvit omordadt och berömdt, att derom föga torde behöfva ytterligare sägae. Vi kunna dock ej underlåta att nämna, att detta stycke ofantligt öfverstigit vår förväntan och i hög grad öfverraskat oss. Det ligger en viss Rembrandtisk tjuskraft i denna taflas kolorit och clairobscur, från hvilken man icke genom någon itisk scepticism kan lösgöra gig ogh; som RR PIN RR sr ff VI PR