Aftonbladet – 3 oktober 1866, sida 3

Vårt brödraland Norges konst har varit så upptagen af den synliga verkligheten i lif och natur, att den ännu ej haft mycken tid att egna åt historiemålningen. Utställningen kan också blott uppvisa några få taflor af norska konstnärer inom detta fack. Ypperst bland dessa och en af utställningens bättre är Arbos ?Valkyria?. Det är brusande kraft och eld i denna komposition. Med vild blick, fladdrande hår och glödande kinder flyger stridsmön fram på sin nattsvarta, foysande spriogare. Man ryckes ovilkorligen med i det bullrande stridshvimlet, som rasar under henne och hvars ledande ande hon är; stycket är, med ett ord, en af de lyckligaste mytologiska personifikationer, man kan se; teckning och färg hedra mästarenlika mycket som uppfattningen. Jemförda med denna blifva Olriks danska valkyrior temligen beskedliga luftandar. Hr Isachsen har i ?En tiggarmunks frestelse? lemnat ett stycke af lika förvändt manår i kolorit som grefve Rosens oljefärgstaflor, om än af annat slag än hans. Afven hr Bruns Kristus, som välsignar kalken? och hans öfriga arbeten förråda ingen synnerlig begåfning. Danmark eger deremot att uppvisa flera betydelsefulla och vackra arbeten inom historiemåleriet, alla stämplade af den sjelfständighet, so n utgör ett af hufvudföremålen för danska skolans sträfvanden. Då detta brödraland i våra dagar genomlefvat ett på historiska tilldragelser rikt tidskifte, har helt naturligt äfven den historiska konsten vändt sig åt detta håll och der funnit många gifvande ämnen. Till sådana stycken höra Const. Hansens ?Den grundlaggifvande riksdagen 1848, som blott är skizzen till den stora porträttkomposition, som eges af konsul A. Hage och som, om den kunnat hitsändas, utan tvifvel skulle framkallat det allra största intresse; Sonnes fvrträffliga Slaget vid Fredericia? och N, Simonsens Träffningen vid Sankelmark?, målad grått i grått för att fotografieras och derför saknande allt koloritens behag, äfvensom något enformig genom bristen på gruppering. — Som mytmålare finna vi Const. Hansen och Olrik. Den förres båda bilder ur Thorsmyten synas oss, huru aktniovgsvärda de än kunna vara såsom sträfvanden att finna det nationella i typer och former, i det hela temligen misslyckade, så väl i komposition som-utförande. Figurernas stelhet är outhärdlig. — Olriks ?Valkyrior? tåla, såsom vi redan sagt, visserligen ej jemförelse med Arbos, men äro, för sig sjelfva betraktade, ej utan förtjenst, i synnerhet hvad färgen speår, På det religiösa området finna vi ett särdeles omfattande arbete, ?Korsfästelsen? af Roed, altartafla för Frederiksborgs slottskyrka. Att variera detta i PO gånser behandlade ämne är ingen lätt uppgift. onstnären har sökt dett. genom att göra hufvudhandlingen till bakgrund och i för: grunden förlägga åtskilliga andra figurer, som äfven spelat en roll i den betvdaleo. fulla tilldragelsen. Men en följd häraf har blifvit, att intresset något splittras ogh drages ifrån hufvudämnet, isynnerhet då de särskilda grupperna i förgrunden förena sig att frambringa ett helt och klart intryck. Enskilda förtjenster i figurernas karakteristik erkänna vi villigt; färgen synes oss deremot något för kall och grå. Blochs ?Simson hos Filisteerna? är ett sådant bibliskt ämne, som vi ofvan vid svenska afdelningen ömnärnde, der det underbara alls ick2 är för handen, och som således egentligen tillhör det rena historieeller genre-måleriet. Vi skulle nästan vilja hänföra Blochs tafla till den historiska enren, då tydligtvis filisteerna äro hufvudgurer i lika hög re som Simson. Karakterisiken af dem är utmärkt, synpnerligast deras, som stå der, halft hånande, halft fruktande, vid dörren till gvarnen, Uttrycket af den gemenaste lust att plåga är äfven väl återgifvet hos den enögde pådrif. varen, och Simsons ställning antyder ansträpgninogen af en förtviflan. som ei lär