Aftonbladet – 29 september 1866, sida 3

d Y Itagelser och I Standard har nyligen innehållit ett bref on I den stockholmska utställningen; Aftonbla återställes på Sicilien och Kandia. Krönika. Innehåll: Ett negermajestät. — Den birmaniska konungatiteln. — Invigningen af Upsala-banan. — Hvad säger Eoropa om vår industriexposition? — Den amerikanska monitoren. — Det nederländska främmandet. — Stockholms stadsfullmäktiges öfrerläggningar om hufvudstadens budget för nästkommande år. — Det stora antalet om samhället förtjente män bland vaktmästarne i stadens verk. En arm neger, som, draperad i ett gammalt skynke, satt på en kubb, hvilken skulle föreställa en tron, och -regerade öfver ett par hundra svarta, frågade en fransk resande: ?Talar man mycket i Frankrike om min makt, prakt och stora majestät? I sjelfva verket, hvad skulle det vara för glädje med en framstående eller upphöjd ställning, om innehafvaren af densamma icke ådroge sig verldens beundrande och afundsamma blickar? All storhet är dock relativ. Konungen af Frankrike kallades hans allra kristligaste majestät?, konungen af Spanien ?hans allra katolskaste, jag vet icke hvilken titulatur den omtalte negerhöfdingen förde, men förmodar att den icke måtte varit sämre än den birmaniska konungatiteln, hvilken är så lydande: ?Jordens och luftens Herre, Solens Broder, Månens och alla Stjernors Frände, genom hvars försorg alla djur undfå sin näring och årstiderna delas i sina skiften, och hvilken alltså alla Furstar på jorden äro underdåniga; Herre öfver alla slags ädelstenar, såsom rubiner, safirer, agater och opaler, desslikes öfver alla guld-, silfver-, ambra-, tenn-, jernoch koppargrufvor; Herre öfver de hvita solskärnarna, öfver de hvita elefanterna och i gemen öfver alla elefanter på jorden; Herre öfver hästar, vagpar, eldgevär, bågar, spjut och sköldar; befälhafvare öfver tappra. fältherrar och segerrika krigshärar; osårbar såsom klippan Makonda-Ponda; Herre öfver den stora och blomstrande staden, den der skimrar såsom englarnes boning och smyckad är med guld, silfver, perlor, safirer och agater, den der glansens och maktens säte är, och dädan konungens bud utgå öfver menniskoslägtet; Herre öfver de tio pligterna, nemligen mildhet, dagliga böner, barmhertighet, insamlande af blotta tionden, tålamod likt jordens, hvilken bär alla varelser, tillförordnande af kloka befälhafvare, åhörande af goda förslag och undvikande af all stolthet.? Hur anspråkslöst förefaller icke i jemförelrelse härmed vårt ?N. N. med Guds nåde Sverges, Norges, Götes och Vendes konung?! När H. M. konungen af Sverge och Norge, såsom sednast i förra veckan, under fanfarer och hurrarop nådigst förklarar en ny bit jernväg upplåten till allmänhetens begagnande, så är detta utom all fråga en stor högtidlighet för alla vidkommande; men huru många tusen gånger högtidligare måste icke den akt vara, då konungen af Birman, såsom dagligen sker, efter intagen måltid låter genom trumpetskall gifva tillkänna att det nu är tillåtet för jordens öfriga Furstar att sätta sig till bords?! i anse nemligen ett tillfälles högtidlighet i väsentlig mån betingas af dess vigt. Allmänheten skulle utan tvifvel med lika mycken fördel begagna sina jernvägar, om också icke landets konung läste invigningsorden öfver dem; deremot må man väl fråga hur det skulle gå med jordens furstar, vårt eget majestät inberäknadt, om konungen af Birman en dag finge det infallet att förbjuda dem att sätta sig till bords. Tänkom oss effekten i fall ett sådant förbud hade inträffat i det ögonblick det upsaliensiska jernvägsmiddagssällskapet med sin kunglige gäst emellan sig vid festmarschens toner anträdde tåget till det väldukade bordet på gillesalen! Men det var icke om den glans Upsala samhälle i dessa dagar utvecklat jag egentligen ville tala, jag hade härvid icke något litet enstaka ortintresse i tankarna, utan hela Sverges, hela Skandinaviens, på det närmaste sammanhängande med denna exposition, som under tre månader utgjort vår stolthet och förtjusning och i afseende på hvilken det blott återstod oss att få erfara utlandets tanka. — Hvad skall Europa säga om vår utställning? frågade sig våra beskedliga industriidkare litet emellan med förlåtlig nyfikenhet. Ett välvilligt och uppman. trande svar på detta spörjsmål var allt hvad de begärde till lön för sina på företaget nedlagda stora kostnader och besvär. Ack, Europa visste icke att här fanns någon utställning! Expositionsbestyrelsen bade för mycket att syssla med i det inre för att hinna sätta sig i förbindelse med den yttre verlden, Sverges diplomatiska agenter vid de utländska hofven voro dessutom samtidigt så upptagna af den politiska tyska frågan att man icke af dem kunde begära något varmare deltagande för den industriella skandinaviska, hvilken de ialle händelser måste betrakta såsom jemförelse. I vis underordnad, och de främmande publiI cisterna — ja, de fingo, liksom de spanska bien af den bekanta jätteracen, se sig om? hur de kunde komma in på expositioner eller också vara derifrån. Det kom dock en dag, då den engelske tidningskorrespondent, som i somras, på hem. resan från Petersburg med en af de finske Jångbåtarna, var i land i Stockholm: någrs timmar, skulle meddela verlden sina iakt intryck. London-tidningen -I det har reproducerat detta bref, vi ha såle des fått höra hvad Europa säger. Hvilker tillfredsställelse! Brefvet börjar med ett uppräknande a I de frestelser, bland hvilka skälhunden oci Iden Malmska hvalen, som skulle utsatt bref skrifvaren att försumma sin pligt ätt stu dera expositionen. Sina betraktelser öfve denna inleder han med den bekännelsen at han skämts öfver att på den till honom a :Jde öfver sin exposition högeligen stolt 1 svenskarne och norrmännen ofta framställd; frågan: Hvad söger man härom i Eng land??? ha nödgats svara: Ingenting?. Så som engelsman ;har han — beundraren a de amerisanska antomaterna, skälhunden oc! den Malmska hvalen — naturligtvis icke kun nat betagas af den skandinaviska entusias