Aftonbladet – 22 september 1866, sida 2

Mrs Gibson, som nu inkom, hörde de sista orden och utbrast: Min söta lady Harriet, hvad menar ni? Hvilka nyheter talar ni om?4 Ja, jag ämnar inte berätta dem nu, men jag fruktar att jag snart måste uppfylla ett förhastadt löfte, som jag en gång gaf mrs Goodenough. Både Molly och hennes styfmoder hade glömt detta, och lady Harriet skrattade blott åt deras förundran, utan attvidare förklara sina ord, öfver hvilka mrs Gibson sedan i många dagar grubblade. Hennes gissningar i detta ämne utgjorde ett outtömligt samtalsämne, som upptogs eå ofta, att Molly alldeles glömde sin egen nyfikenhet, så uttröttad blef hon af styfmodrens. Och nu skulle Molly snart återvända till London. Cyntia hade förbebållit sig att Molly ej skulle anskaffa sig något nytt, hvarken klädningar eller hattar, då allt sådant kunde fås vida bättre och vackrare i London än i den lilla staden Hollingford. Mr Gibson hade medgifvit detta och i stället lemnat Molly åtskilliga banknoter att använda vid ankomsten till hufvudstaden. Mrs Gibsons garderob deremot undergick stora förändringar, hvsröfver Molly mycket förundrade sig, då hon ej hört ett ord om att hennes styfmoder skulle fara till London. Cyntia hade ej heller i sina bref talat derom. Men en dag, då mrs Gibson iom vanligt erhöll bref från Cyntia, sade on: tJag är verkligen orolig öfver den stackars Cyntia; hennes helsa är visst inte så stark som förr. Hon säger ingenting bestämdt; men en moders hjerta förstår alltid att tyda sin dotters ord. Öyntia är bestämdt inte frisk, och jag har ingen ro förrän jag med egna ögon fätt öfvertyga mig derom.