Aftonbladet – 21 september 1866, sida 3

M— rn rn Bref från en resande landsman. Florens den 17 Juli. Det varsent på qvällen, mörka natten kän jag säga, ty kl. var 11; då jag lemnade Genua, ombord på italienska postängfärtyget Amerigo Vespucci. Btjernorna tindrade klara, luften var ljum och jag kastade mig, insvept i min kappa, på en däckssoffa och inslumrade, vaknande då och då af roderbjulets slamrande. Jag behöfde endast vrida hufvudet helt litet till höger, för att se Carlavagnen och Polstjernan och erinras om hemmet. Ack hem! ljufva, lugna hem! Man uppskattar aldrig ditt värde fullare än då man är skild från dig. Som miu bädd var terbligen obeqväm och hård, begaf jag mig ned i salongen, der jag sof några timmar, men var ve pådäck igen kort efter solupp gången. Medelhafvet glänste vidå rundt omkring. Det liknade blått silfver, med inetbade mörkare och ljusare ränder. På ena sidan, till venster, stucko upp konturer af kustens berg, till hälften täckta af hvita moln i långa vridna spiraler, på andra gidan såg man i fjerran en liten klippö, brant och mörkblå, höja sig ur vågen med skarpa, tunna, lätta former. Jag kunde ej hjelpa det, att jag tänkte hvarken på romare eller karthager eller på norrmanner och araber, som plöjt denna sköna yta, utan på Byrons Don Juan, som här ledskeppsbrott och sedan kom till Haydee påen af den grekiska arkipelagens öar. Så lätt, mildt svallande, hvittglänsande söm det var nu, föreföll Medelhafvet såsom rätta bädden för en Cleopaträslup med purpursegel, blomster:estoner och olympiskt kostymerade, sköna figurer. Mitt öga sväfvade kring den fria horisonten och mitt bröst insöp med förtjusning den rena luften. . Men solen och den mer än till bälften genomvakade natten gjorde att jag på nytt insomnade, och så kow jag oförhap andes till Livorno, som i min kalender har fått ett svart streck, emedan jag der prejades plumpt af facehini och vetturini, måste rifva upp pp och nattsäck, för att visa att jag ej hade cigarrer, och förlorade i yrvakenlieten min kappa. I Genua hade man stulit mitt etui med småsaker, som äfven ökade förtreten. Men när jag åter befann mig i vaggonen, i sällskaj med en mycket tjock, värdig herre, som ett hår när liknade vår Uddman, och rullade fram genom det soliga, bördiga, vackra Toscana, kunde jag ej annat än bli vid godt lynne igen. När jag var barn voro alltid fina, gula halmhattar och Toscana förenade i min föreställning, och intrycket af denna idgassociation förnyades pu ovilkorligen hos mig. Likasom Lombardiet är grönt och fuktigt, så förefaller mig Toscana — jag har dock sett så litet deraf ännu — stöta i samma paillegula färgton, på en gång fin, förnäm och tunn; som är de florentinska halmhattarne egen. Lombardiet är måladt i olja, Toscana i lätt, mjuk krita. Detta kommer sig af markens gula stoft, som sticker fråm öfverallt mellan de sköna, yppiga vinträden, samt af de nästan hvita; dammande vägarne, som göra lika o :dt i ögon som i näsa. Men, som sagdt, jag har ju ännu så litet sett af Arnos skönhet, endast på afstånd och från kupåfönstret, de stora, behagliga, täcka kullarne, kring hvilka Floreps, dess omgifvande villor och orter glänste fram i eftermiddags-solskenet då jag anlände hit. Jag tog in på måfå i ett italienskt värdshus, Stella dItalia, der jag fick en kammare långt ina i en korridor åt hvilken stodo-öppna dörrarne till de angränsande rummen, i hvilka alla gästerna lågo och sofvo.