Aftonbladet – 14 september 1866, sida 2

j q i j Y y Le ler sin plats mycket respektabelt; hrbe Volf, som trots sin öfvade sångröst ochlba tt jemna, förståndiga spel nu börjar blilde il gammal och korpulent för de ungdom-lat ga roler, som hittills för det mesta varit!på ans fack; samt fruarne Giebelhausen och pe rsin. Fru Wolf, på sin tid scenens första 1y Iskarinna och begåfvad med ett behag, enre iskhet, som gjorde henne till pubiikens!ke yrklarade gunstling och som ännu breder! m it skimmer af poesi och grace öfver allt!k vad hon berör, får ännu så godt som enpi am uppbära sitt ursprungliga fack och harei erjemte visat att hon — derest hon somlk ng älskarinna skulle remplaceras af yngreld rafter, som man emellertid ännu ej sett ål pår af — kan med framgång gå öfver tillld Idre roller af mera utpreglad karakter eller fi f komisk art. Detta har hon i ett par lolbergska Pernille-roller, som hon under ista året utfört, tilifullo ådagalagt. Publiens ynnest delar hon med fru Gundersen, ödd Svendsen, hvilkens utmärkta anlag på ednare tiden trädt mer och mer jemnt och elgjutet i dagen och gjort hennes spel i de esta roller, t. ex. Mathildes i De Nygifte, ill det vackraste och djupast fattade, nåson norsk skådespelerska hittills åstadkomnit. En konstnärinna, som i sin genre tod temligen ensam, nemligen fru Brun, sick hädan i början af detta år; under sina ista lefnadsår hade hon isynnerhet sitt fält konversationsdramat, der hon både egde on efter våra förhållanden sällspord förmåga att pointera den enskilda repliken och tillika förstod att gifva figuren i dess helhet sammanhang och afrundning. Ännu en skådespelerska har teatern förlorat, i det att hon dragit sig tillbaka i privatlifvet, nemligen fröken Berg, som på sednare tiden arbetat sig upp till en mycket respektabel plats, hvilken det kommer att falla sig svårt nog att fylla. Listan fulländas slntligen med ett par utiliteter, som ej pläga skämma bort någonting, men som visserligen ej heller äro i besittning af några ovanligare gåfvor eller kunna fylla de luckor, som väl med tiden uppkomma. Det är i d t hela taget märkligt, att nästan hela den uppsättning, som egentligen först visade oss att äfven norrmän kunna upp träda på scenen, förskrifver sig från en och samma tid, nemligen början af femitalet. Den perioden gaf oss, elter hvarandra, hr och fru Brun, Lucie Johannesen, Laura Svendsen, Jakob Prom och ännu ett par till — men sedandess så godt som intet spår till någon talang, com ens tillnärmelsevis kunde mäta sig med de förra. Så länge ?det gamla gardet? ännu häller samman, går det bra; men tvenne äro ju redan borta, och ingen har anmält sig till de lediza platserna. Visserligen kan en teater trots bristen på framstående talanger prestera ganska aktningsvärda sa-er, så länge man så, som händelsen varit vid vär teater under sista halfonnat åren, vårdar sig om amspelet och de enskilda figurernas underordnande under det afsedda totalintrycket, så att de ömsesidigt understödja och lyfta hvarandra; och från den rent estetiska sidan vill jag medgifva att det nästan kan vara en fara för en ecen att ega alltför många med snille begåfvade konstnärer, hvilka dels i de yngre skådespelarne skapa små kopior af sig sjelfva, dels i hvarje ögonblick vilja sticka sig sjelfva fram, älven om dermed spelets sammanhang störes. Ett skädespel får under sådana omständigheter lätteligen likhet med en af dessa moderna operor, der än den ene än den andre träder fram till rampen och expedierar gin bravuraria, medan handlingen för resten står alldeles stilla. Men å andra sidan behöfver publiken der, hvarest konst sinnet ej är mera allmänt än hos oss, några vissa att koncentrera sitt intresse omkring och till hvilka den kan träda i ett personligt protektors-förhållande. Efter de förutnämnda damernas uppträdande har näppeligen någon mer än vanligt begåfvad norsk skådespelare visat sig, om jag undintager fru Nielsen, som nu i flere år tillhört den nyss upplösta Bergen-Trondhjemska teatern: eiter hvad man säger — jag har ej sjelf haft det nöjet att se hemme spela — rör hon sig emellertid väsentligen inom samma fack, som på Kristiania teater så utmärkt fylles af fru Gundersen. Hvad herrarne angär är förhållandet detsamma: man tär på det MM nm mm sm 8 FA RR MSD 3 40 BL I gamla kapitalet, det vill in casu nästan ej säga annat än Johannes Brun, hvilkens outltömliga komik, som visserli en mera yttrar sig i förmågan att skupa helgjutna komiska figurer än att nyansera den inre utvecklingen, aldrig undlåter att sätta publiken i det mest briljanta lynne. Med detsamma han sätter sin fot på scenen, är man ögonblickligen på det klara med figurens kela plan; han har en mycket sällsynt förmåga att låta alltivg — maskeringen, kostymen, språket l och den minsta rörelse förena sig till en oupplöslig helhet. Ursprungligen hade han säkerligen stora anlag för den finare, mera humoristiska komisen; på de sednare åren synes han ha in kränkt sig till oblandadt komiska typer, om han ock ännu emellsnåt förmår gifva figurer sådona som t. ex. amtmannensi?De Nygiflt? med en hjertevärme och innerlighet, som nästan verka rörande. Af den öfriga herrpersonalen må nämnas Andreas lsachsen, som också får räknas till )?det gamla gardet7, eftersom han redan . 11852 debuterade på den unga norska teatern i Bergen. Han är otvifvelaktigt bland berrarne den, som ar vändt mest flit och omtanka på att åt sig utbilda en egendomlig konstnärlig form; stundom, såsom t. ex. i Ervinpgen? eller såsom Kristian IV i Elverhöj? lyckas horom detta verkligen i örverraskande grad, stundom glider han deremot ned i ett maner, som är allt annat än karakteristiskt eller vackeri.