Aftonbladet – 14 september 1866, sida 2

Hur är det med lille Osborne, pppa? frågade Molly ifrigt. Jag fruktar att han får skarlakansfebern Det var godt att du kom hem nu, Molly. du har ej haft den. Vi måste för någor tid afbryta all förbindelse med Hamley. Oz det finnes någon sjukdom som jag frukta så är det denna.? Men du måste ju fara dit och komme hem igen, pappa.? Ja, men jag tager alltid mina försigtig hetsmått och dröjer der blott en kort siund vid mina besök. Jag kan ej så lätt före hit smittan, som de, hvilka ständigt vistas der. För mig sjelf fruktar jag ej. Det ä ej heller värdt att tala om faror som det är vår pligt att trotsa. Det är onödiga fa. ror vi skola undvika.? Blir febern svår?4 frågade Molly. ?Jag kan icke säga det ännu. Jag skall göra mitt bästa för den lillet, svarade mr Gibson med ovanligt stark skottsk brytning, hvilket bevisade ati han lifligt intresserade sig för sin lille patient, ty så snart han blet rörd eller orolig öfver något, plägade han begagna sin barndams språk som uttryck derför, det visste MollyUnder några dagar sväfvade lille Osborne mellan lif och död; under några veckor antog sjukdomen en mera kronisk form, men då den egentliga faran var förbi, bibehöll hennes far dock en så sträng karantän mellan Hamley och sitt eget hus att Molly för stod det hon ej skulle få återse Roger före hans afresa, ifall gossens sjukdom blef så långvarig som den nu hotade, Ack! hvarföre skulle hon så illa begagna de dagar hon tillbragte vid Hamley! Ja värre än så — hon hade ju undvikit hans sällskap, al drig obesväradt sawtalat med honom, plå. gat honom med sitt förändrade sätt att vara