Aftonbladet – 11 september 1866, sida 3

NM RM oms pr RH tt er 7 d b j selgren, aut han loivade att icke säga ja til alla femtio. Han ansåg det ingalunda nöd sändigt att hvar och en kandidat framställde sin politiska trosbekännelse. Vi äro väl e så fattiga på förmågor, att vi borde vara : förlägenhet för att välja tretton represen. tanter, äfven om vi icke hört deras tros bekännelse. Talaren erinrade ännu en gåvg om nödvändigheten att komma till ett resultat. Professor Bergfalk framträdde och förkla rade sig ej kunna mottaga förtroendet att blifva representant, i fall, sårom han försport, några af valmännen ämnade rösta på honom. Talarens hörsel hade så aftagit, att han t. ex. denna afton icke kunnat höra ett enda ord af allt, som uttalats. Ordföranden framställde derefter proposition först på hr Ekgrens förslag, om profvalsedlars aflemnande vid utgången från detia möte, och sedan på hr Roos, att så dana valsedlar måtte oundertecknade aflemnas hos någon dertill utsedd person i morgon och öfvermorgon för ait hopsummeras Joch sedan offentliggöras, t. ex. på ett nytt valmöte. Begge deesa propositioner blefvo med nej besvarade. Hr Wieselgren yrkade proposition på sitt förslag. Hr Wallenberg faun sin del det angelägnaste vid detta möte vara att göra sig I reda för hvad man vill vinna genom valet Jaf riksdagsmän. I till nästa riksdag ej så många frågor till Det föreligger lyckligtvis afgörande som törr. Då riksdagarne inträffade endsst hvart tredje år, kommo riksdagemännen till dem, lastade med så mårga motioner, att de kunde räcka fill hela samhällets omskapning; men numera, då riksdagarne blifva årliga, bör det blifva lättare att följa med sin tid. Och framför alt hafva vi den lyckan att inga brinnande frågor finnas, som kunna åstadkomma någon synnerlig söndring mellan valmännenp, uttn de böra ganska lätt bli ense om riksdagsmän. De frögor, som blifva. de vistigaste vid riksdagen, äro dessa: 1:0) den som alla lära vara ense om, nemligen kowusolidering at den störa politiska reform, vi nyss vunnit (bravo); 2:0) måste vi se till alt rkallerna ej må komma att ökas, så att de blifva betungande och utgöra ett hinder för all männa välståndets tillväxande; det måste en gårg ställas så, att statsbudgeten ej vidare växer i samma mån som hittills; 3:0) tvenne frågor, som kunna nämnas tillsammeans, emedan de i så hög grad bero af hvarandra, nemligen folkundervisningen och nationalbeväpningen; och hvem motsätter sig väl att dessa blifva bragta till så stor fullkomlighet som möjligt? Dernäst kommer reorganisationen af de förvaltande verken och grundskatternas aflösning genom kapitalisering. Frågan om tvllagstiftningen står ej på dagordningen. Man kan ej fortgå med tullförändringar annat än med ledning af erfarenhbeten, och till stt inhemta en sådan erfarenhet har man tid under de tio år, som franska handelstraktaten ännu eger bestånd. Om man jemt omstöper tulltaxan, får man icke frihandel, man fär ingen handel. Man har velat göra tullfrågan till en brän nande fråga, men det kan ej lyckas. Hvad som verkligen är en brännende fråga, det är endast förslaget att åter införa spanmålstullarne. Det kan hända att der komma representanter från landsorten, som tala för detta, men det bör ej kunna hända att man i stad väljer ombud, som vilja sätta tull på lifsförnödenbeterna, Finland, som väl kan skryta med att vara lika fattigt som vi mena oss vara, skattar sig mycket lyckligt att ha fått fri spanmälsinförsel för 15 år. Då talaren således ej kunde finna anledning till några meningsskiljaktigheter, trodde ban att Stockholms valmän skulle kunna uppsätta en helgjuten kandidatlisia, en fusionslista. Sjeli rekommenderade han, utom sådana gamla riksdagsmän som hrr Hierta och Blanche m. fl., följande på det varmaste: kammarrätisrådet Kinmanson, som verksamt bidragit att lösa likställighetefrågan för Stockholm och deltagit i komiten för embetsverkens reorganisstion; — kommendörkapten Adlersparre, hvars energi man bör sträfva att upphinna, men icke kan ofverträffa, och genom hvars medverkan grefve Pleten lyckats lösa det så länge sökta problemet att ästadkomma en flotta, som är liten men kraftfull; — vidare folkskoleinspektören Meijerberg, fabriksidkaren Stråle, spegelfabrikören Svanberg, kommersrådet Sjöberg och kongl. sekreteraren Dalman (här! ropades starka nej). Talaren fortsatte: tänk på honom ea gäng till! (Nej och skratt). Till eist förordade hr Wallenberg varmt statsrådet Gripenstedt. Man borde visst icke försumma att tillegna andra kammaren dena utmärkte man som, närmast den stora reformens upphofsman, kraftigast bidragit att genomföra reformen, särdeles då alla hade sig bekant, att det gamla konservativa partiets mest framstående personligheter äflas att vinna inträde i den kammaren i afsigt att förbindra vidare reformer. Med undantag af den allmänna opposition, som hr Dalmans namn rönte, tycktes för alla de öfriga af hr Wallenberg förordade kandidaterna en afgjordt gynnsam stämning gifva sig tillkänna hos församlingen. Lektor Bjursten fästade valmännens upp: märksamhet på rektor Leffler såsom en värdig och lämplig representant för elementarbildningen, hvilken vigtiga avgelägenhet icke borde sakna mäålsmän inom representationen. Magister Schiäck instämde häri, hvarjemte ban ansåg sig böra lägga valmännen på hjertat den religiösa fördragsamhetens stora intresse. Talarens yttrande mottogs med bifall. Man återkom härefter ånyo till frågan om lämpligaste sättet att gå tillväga för att utröna hvilka kandidater, som hade största utsigt att om sig förena majoritetens röster. Det redan afgjorda förslaget om proival berördes härvid ånyo. Major JFEdelsvärd fä stade emellertid uppmärksamheten på, att man redan börjat verkställa hr Wieselgrens förslag och hemställde att dermed mätte fortsättas. mr Sedan härefter ordföranden förklarat sig omöjligen kunna i en så stor försawling urskilja om ja eller nej blefve öfvervägande mm LIN