Aftonbladet – 8 september 1866, sida 3

Eref från en resande landsman. Genua den 13 Juli. Nu skall jag presentera för dig Genua. Det är en ganska märkvärdig stad, praktfull — den har kallat sig sjelf la Superba — med ett grannt läge, men dock ej angenäm-och fängslande. Hvilken stor skilnad mellan det glada, vänliga Milano, med sina vackra, lifliga, öppet blickande invånare, och det stolta, af marmorpalatser fyllda och dock trånga Genua, kastadt uppåt sönderslitna, hvassa bergskullar, med sin mörka, buttra, föga vackra befolkning! Den liguriska typen framvisar en mängd tjocka, satta figurer med rundadt ansigte, utstående panna, tjock näsa och dito käkar och haka. Cavours hufvud är genuesiskt och uttrycker alldeles samma konsiderationslösa energi, som talar ur mängden af de genuesiska ansigtena. Här finns också en aunan typ — man träffar hos de flesta folk en dualism i detta afseende — som är mera oval; men samma buttra, hårda stolthet talar ur de mörka ögonen. Man ser på dessa kraftigt byggda, nästan råa figurer, att genuesarne nog kunna ha varit djerfva sjöfarare, hvilket vittnesbörd historien ock ger dem, men man antager också genast att venetianarne måste ha varit mera sluga och beräknande köpmän. I sjelfva folklynnet låg uwan tvifvel orsaken, hvarföre Venedig slutligen nådde till större makt och inflytande. De genuesiska qvinnorna äro i allmänhet obehagliga, grofva och fetlagda; de gå — äfven i detta afseende en motsats till Milanos — med hvita slöjor, hvilket föga klär dem. Men der den råa grundtypen liksom. klarnar upp eller höjer sig till regelmessiga, korrigerade proportioner, visar den genuesieka qvinnan en utsökt allvarlig och imponerande skönhet, litet kölossal, det är sannt, men ädel. Men låtom oss nu sätta oss i en gondol och fara ett stycke ut på sjön. Detär middagstid och luften klar; i morse sr jag ett fåviskt försök, staden var höljd i rök och dimma, stränderna framstodo endast som matta silfverkonturer. Men nu är det, såsom sagdt, klart, litet hett bara. Vi gå genom en af de hvälfda portarne under marmorterrassen, hvars nedra regioner för öfrigt tjena till upplagsmagasiner och bodar. Här vid trappan ligger en mängd gondoler och vi välja en med linnetält och rödrutiga gardiner. Gondolieren är en lång, mörk man, med en ylleschal virad kring lifvet och en skarp blick under tjocka ögonbryn, ungefär såsom en man ser ut, hvilken i långa tider varit van att spänna blicken mot stormmoln och mäta sin kraft med de rullande böljornas. Han har också, såsom han sedan berättar — i trettio års tid befarit oceanen. Gondolen är temligen obeqväm, kort, rund, bastant — som gecuesaren sjelt — troligen en säker sjöbåt, men en fullkomlig motsats till Venedigs långa, smala gondoler, som befara de lugna kanalerna. Vi glida långsamt genom en ejögata, mellan rader af skepp, bland hvilka jag upptäcker Ernst Merck från — London, en stor ångare. Om jag ej misstager mig, så hörde Ernst Merck till mobiliern i Holmska konkursen och blef afyttrad i London. Vattnet i hamnen ser ut som svart bläck, skiftande på ytan i mörkbrunt eller rödt. Det är mgalunda den blåa våg, för hvilken Medelhafvet blifvit så prisadt. Men vi äro snart förbi den inre molon, veechio molo, som skjuter fram från venster, med ett litet fyrtorn på ändan, och styra nu mot den stora, nya molon, som från högra sidan löper ut i sjön, sålunda tillsammans med den gamla bildande yttersta ändarne af den hästsko, som utgör Genuas inre hamn. . Der ha vi nu det öppna hafvet, obegränsadt, blått och lugnt. På ena sidanlöper kusten fram i långsträckta bergsryggar, förlorande sig till sist i dunkelhlåa soldimmor, genom hvilka här och der en rad hvita hus, nederst vid hafskanten, skymta fram, liknande ett band af skimrande perlor af perlemor. På andra sidan slutar kusten, på något afstånd, tvärt med en hög brantstupande klippa, som skiftar i så lysande blågröna färger, att jag trotear hvilken som helst af Disseldorfskolans landskapsmålare ett göra det efter. Men låtom oss göra höger om och betrakta staden. Här närmast — vi ha dragit oss till höger — se vi, på en sned, den gamla molons yttersida, nedanför hvilken på de svartgråa stenarne i sjökanten en skara badande pojkar slagit sig ned; deras skinn är så mörkbrunt, att de mycket väl kunna gälla för araber. Följer ögat molon åt landet till. samt vidare den mot sydost utskjutande stranden, så se vi en hög, askgrå strandmur, som ytterst vid hafvet slutar med befästningar, och invanför hvilken staden tätast klungat sig samman, med kyrkan S:t Maria di Carignano åt öster till såsom medelpunkt och Albergo di poveri såsom gräns mot norr. Ju längre mot norr blicken nu skrider, desto mer höja sig husen och de gröna, mellanliggande terasserna öfver hvarandra, sticka fram R utskjutande toppar af de detascherade kullarne, vrida sig utefter viken mot vester och sydvest och bilda sålunda den amfiteatraliska vy, för hvilken Genua blifvit få berömdt. Ytterst tillsvenstery när man är vänd mot staden, ligger på den höga stranden en väldig, röd byggnadyen kasern, nedanför löpa gråa fästningsverk och på dem tilta pittoreskt uppstigande klipptoppen står fyrtornet, smalt och högt. Masean af husen ligger således på ena sidan och ej i midten af bågen. Ej heller äro husen radade bredvid hvarandraijemnt löpande linier, utan destå kastade oregelbundet ofvanom hvarandra, hvilket härleder sig af den inom sielfva halfrundeln mängfaldigt