Aftonbladet – 8 september 1866, sida 3

j Å j höga och brokiga, både till form och färg. De utskjuta i vinklar, några ha högt upp alldeles runda fönster, andra belvedeörer, liknande torn, på ena sidan af huset. Derse vi ett hus, hvars murar äro randade i svart och hvitt. Det är löjligt! Vise på det närmare och finna att det är af bara marmor. Här ett hus som är alldeles rödt, med dunkelgröna, tunga, fantastiska fönsterposter — också allt af J marmor. Här är ett annat, glänsande hvitt med runda kolonner — marmor, bara marmor! Gamla, smutsiga hus, som ränna upp i skyn — såsom obelisker — och nyare, mera vårdade hus — men allt af marmor. Katedralen är byggd af i hvarftal lagda svarta Joch hvita marmorskifvor, dess inre i samma Istil, med marmorgolf i rutor. Detär prakt, men brokighet. Nu vika vi in i en trakt af smågator, mera liknande gränder, vid hvilka husen äro så höga (jag räknade på många ställen nio våningar) och gatan så smal, att man nästan glömmer att man är ute; man tycker att man vandrar i underliga, långa, smala rum, med dörrar och gångar åt alla håll. Denna illusion ökas Iderigenom, att gatorna äro belagda med släta stenskifvor, såsom golf, och att husen högst upp ibland förtroligt luta sig mot hvarandra. Nu komma vi helt oväntadt till en solbelyst, öppen plats, Piazza fontana amoörosa, omgifven af bara palatser, gröna, röda, till yttermera brokighet I målade al fresco på murarne; härifrån komma vi in i Via nuova. Bara gamla marmorpalatser å ömse sidor, med tunga vapensköldar öfver portarne. Man kan gå in på måfå, hvar som helst, och man skall finna präktiga, stora vestibuler och trapI por, vidare, med genomgång ur vestibulen, len öppen, fyrkantig gård, marmorbelegd och omgifven af arkader, stundom ännu i I fonden trappor i zigzag, som leda upp till okända högre regioner. Jag behöfver knappast säga att allt det inre också är af marmor. Ibland ser man i fonden en träcgård, liten, men förnäm; ibland byster loch inskriptioner i vestibuler och gårdar; ibland till och med grafvårdar. I nuvarande municipalpalatsets vestibul finner man åtskilliga kuriösa målningar, till förberrligandet af en doge af Grimaldiska huset, hvilket hus — såsom du torde veta — nådde den märkvärdiga värdigheten af regerande furstar i — Monaco. Monaco är ju ryktbart öfver hela verlden! De byggde sin stad trångt, dessa rika genuesare; men i sina palatser skaffade de sig godt utrymme, för att få frisk luft, Joch då begagnade de till ändamålets vinnande marmorn, hvilken är kall som grafven. Palatserna stå icke sjelfständiga, isolerade, så att man kan få en öfverblick af det hela, utan de taga vid hvarandra ilånga rader. Man tröttnar slutligen vid all denna prakt, som till stor del består i byggnadsmaterialet; man blir likgiltig för marmor, som bara är brokig, ty byggnadsstilen är roceoco, stolt och tung. Man liknar den törstige, hvilken träffar på ädelstenar, men som endast längtar efter en simpel dryck, som friskar och lifvar; man längtar från dessa granna palatser till några enkla linier i mycket simplare material, men som tecknats af skönhetens band. Låtom oss dock ännu en stund fortsätta. Der, mot ändan af Via nuova, se vi ett blodrödt palats. Det tillhör markiserna af Brignole, en gammal dogeslägt i Genua. Det står öppet för främlingen, mot en liten afgift till en betjent, som ledsagar en omkring irummen, d. v. s. i den våning, hvilken innesluter tafvelgalleriet; och som det kan vara roligt för en gång att se huru de genuesiske dogerne inrättade det åt sig i det inre af sina palatser, så gå vi uppför trappan, ringa på en klocksträng och bli insläppta af en tystlåten, skygg betjent, hvilken räcker fram en katalog öfver taflorna. De äro dyrbara, men som vi egentligen ej kommit i konsthistoriskt, utan mera i kulturhistoriskt eller, så att säga, ethnografiskt ändamål, så taga vi blott en öfverblick af sjelfva rummen och fästa oss bland taflorna endast vid några tamiljeporträtter, doger i purpur och krona, markiser och markisinnor, mälade af van Dyks oförlikneligt sköna pensel. Rummen äro mycket höga, med kupiga, målade tak och plafonder; inredningen gammal och praktfull; vällefnad och praktlystnad tala ur dessa salar, med mycket guld — och roccocoornamenter. I hälarne på mig snattrade efter Guercino, Guido Reni m. fl. Men låtom oss nu företaga en helt annan promenad — jag förbigår Annunciatakyrkan, hvars inre är det praktfullaste jag någonsin sett, och Columbusmonumentet, ståtligt, stort, kanske litet skrytsamt men utan större konstvärde — och vända oss mot hamnen, folkningen slagit upp sina bopålar. Hamngatan heter Carlo Alberto och bildas å ena sidan af den af mig förut omtalade marmorterrassen, bakom hvilken sjelfva hamnhvalfgång, på sidorna om hvilken äro inslags bodar för den fattigare befolkningens behof, gårkök, frukt, vinoch ölförsäljningar; man har här itelienskt öl, som är ganska godt, en massa små smedjor och koparslagerier, små handelskontor, barberare, Åålklippningsstugor m. m. m. m. Stranddelningar, en ljus och en mörk, och i den sednare får man se en massa genreoch idylliska scener, framför allt en mängd mörka, såsom apor ludna, figurer ligga utsträckta på stenskifvorna i de grå, smutsiga hvalfvens skugga, ännu i sömnen bibehållande det vresiga uttryck, som är gepuesern eget. Här är smuts, smutslukt och ständigt halfmörker. Derute i den fria afdelningen af gatan och i de på motsatt sida liggande hvalfven under hamnterrassen stimma bullersamt bärarne, matroserna och gondoliererna i sina röda yllemössor. Här kunde en grotesk målare skörda godastudier. Härser man alla möjliga skiftningar af den genuesiska folktypen samt olika blandningar, mohriska och negerdrag, satta figurer, nakna, brunbarkade armar och svarta bröst, hå:da, urgröpta eller tjocka drag och ständigt mörka blickar. När detta folkhaf sättes i rörelse måste det ryta förfärligt och slå hårdt. Föl jer man gatan längre fram, så kommer man till fattigqvarteren. Här hänger tvätt ur fönstren i alla nio våningarne. På gatan bor man och lefver man. Der halstras kotletter och kokas potates. Här skriker en käring ut sin pannkaka, som betäcker en bleckskifva så stor ungefär som ett vanligt rundt förmaksbord och hvarur hon med en slef delar ut bitar. Der göres toilett på fr tan; der göra barn någonting annat. Der sitter en smed, splitternaken till midjan, och konverserar med ett fruntimmer i hvit slöja, och der sitter på en dörrtröskel en liten flicka, som endast har en liten tröja kring lifvet. Och der slutligen, för att göra en lång historia kort, sitter vattenförsäljerskan i sitt gathörn; men solen har tryckt ner hennes hufvud i sömn och hon glömmer att ropa sitt: acqva fresca. På återvägen hem, vika vi in i Guldsmedsgatan, der man genast fägelas af de uthängda, fina filigramsarbetena. Huru mycket kostar detta lilla RS SR fee Ra Rs oupphörligt några engelskor, som sprungo der trafiken och den genuesiska arbetarebekajen ligger, och å den andra af orimligt höga hus, som hvila på grofva arkader, un-der hvilka löper en läng, bred och mörk rättade dels magasiner, dels alla möjliga l. gatan består således egentligen af två af-1 ma te