Aftonbladet – 8 september 1866, sida 3

fönster mot solen? På tre sätt. Först sitta utanför gröna spjälluckor som kunna stängas och halfstängas på olika sätt. Så komma sjelfva fönstren, försedda med jalousier och slutligen isnanför brädluckor, som göra rummet mörkt. Dessutom innanför brädluckorna gardiner. Den 14. Jag har försink.t en dag i Genua. Jag ville se Villa Pallzvicini och hade skaffat mig inträdeskort men jernvägstågen midt på dagen behagace upphöra, och nu är det för sent. I natt far jag till Livorno. I går qväll gjorde jag en mycket löjlig spatserfärd. Jag ville upp på någon hög punkt ofvanom staden, mersch rade uppför en smal, slingrande väg mellan böga stenmurar, der det måste vara ett strafi. värre än blykamrarnes i Venedig, att gå om dagen, kom till-en fästningsport och gick genom den. Der utanför träffade jag, t II min olycka, en svartmuskig karl i röd yll.lufva och som, karlen nemligen, alldeles ouppmanad höll till mig ett långt tal på genuesi-k rotvälska och pekade med triumferande min uppåt den grå fästningsmuren och dess bastioner. Jag förstod honom så, eller troligast, missförstod honom så, att man der kunde komma fram och få god utsigt. Vi skildes som vänner och jag begaf mig af. På ena sidan hade jag vilda, sönderrifna dalar och höjder samt en vik af hafvet, och på andra sidan den 9 alnar höga fästningsmuren, som stängde all utsigt till Genua. Men detkommer väl tänkte jag och steg pustan e uppför en stenig väg, som alldeles slet sönder mina tunna stöflor. Men det kom sldrig, jag nådde hörn efter hörn på muren och tänkte alltid, då jag såg en framskjutande kant, att der bakom skulle: finnas en port, en öppning. Men förgäfves! Solen sänkte sig relan och i dalarne utbredde sig skymning. Det blef mig slätligen minäre angenämt att vandra ensam här, temligen långt från menniskors grannskap och med utsigt att kanske slutligen bli tagen för en förklädd österrikisk ingeniörofficer, såsom det gick med engelsmännen i Ehrenbreitstein. Solens strålar lyste nu blott på de yttersta bergsspetsarne och längs hafvets horisont utsträckte sig en tjock, nästan svart dunstslöja. Huru olika äro ej dessa bjerta, passionerade färger mot våra ljusa sommaraftnars genomskinliga solnedgångar. På afstånd stodo några svarta cypresser i sina snäfva kapprockar. Solnedgångsskottet ljöd från staden och ekot mångdubblade knallen i de många klyftorna. Trött och förbi at värme kom jag i mörkret hem, sedan jeg gått vilse åtskilliga gånger. tt Rättelse. Tryckfel i föregående -bref: Cartoso, i stället för: Certosa, Carl X, i st. för Carl V.