Aftonbladet – 8 september 1866, sida 3

som naturligtvis fann det bästa mottagande och hedrades med ett mycket utförligt svar, hvaraf man får ett nytt bevis på våldsam: heten i den inre strid som nu söndrar Förenta Staterna. Kongressen, sade presidenten, har gjort allt som stod i dess makt för att hindra att fred och endrägt återkomme inom unionen; den förtjenar ej heller det namn den tillvällat sig, enär den icke re: presenterar Förenta Staterna, utan endas: en del af dem; den ger sig ut för att vare unionens försvarare, men alla dess åtgärder ha haft till syfte att uppehålla klyftan, och dess lagar hade varit dikterade af hämdlyst nad. Efter dessa anmärkningar försvarade presidenten sitt eget beteende i motsats mot kongressens, i det han nemligen afvisade beskyllningarne om att han sökte införa en tyrånnisk och despotisk regering; han stode på författningens grund, och ville i denna punkt appellera till bela det amerikanska folket. Derpå kastade sig Johnson åter öf. ver sina politiska motståndare och yttrade bland annat: ?Kongressen har gradvis gjort ingrepp i de konstitutionella rättigheterna, i det den så att säga dagligen kränkte regeringens grundprinciper. Denna kongress synes ha glömt, att det finns en författning i Förenta Staterna och att det gifves en gräns för den lagstiftande verksamheten. Denna kongress, svm endast är en minoritet, har tillvällat sig en myndighet, som skulle föra oss till despotism eller sjelfva den monarkiskaregeringsformen, om man ej satteen gräns derför.? Slutligen yttrade presidenten, att konventet i Filadelfia var det vigtigaste af alla konvent, som hållits sedan 1787, ja, att dess politiska program kunde betraktas såsom en oafhängighetsförklaring. De nya valen till kongressen försiggå i denna och nästföljande månad, och presidenten lär hysa de bästa förboppningar om att de skola gifva hans parti ökad styrka. De radikala, som äfven ämna bålla ett konvent i Filadelfia, äro icke sysslolösa och underlåta icke att upphetsa stämningen mot presidenten, i det han jemt tituleras såsom mördare? (i anledning af händelserna i Neworleans) ?förrädare?, tyrann? etc.; men de synas likväl frukta, att de skola bli mindre starka vid nästa kongress. Att de få majoriteter i nordstaterna, derom kan väl ej vara något tvifvel; men så framt denna icke är mycket betydlig, betraktar presidenten spelet såsom vunnet. Man tilllägger honom i alla händelser den plan, att, om de demokratiska representanter, som väljas i nordstaterna, i förening med sydstaternas representanter äro tillräckligt talrika för att gifva det antal röster, som behöfvas för ett lagligt beslut; han då låter dessa fraktioner sammanträda och erkänna dem såsom den lagliga kongressen. Härulti skola de radikala naturligtvis se en statskupp, då de ännu icke erkänna sydstaternas rätt att vara representerade i kongressen, och man sålunda komma att upplefva det egendomliga skådespelet af tvenne mot Kvarandra stående kongresser. Att presi. denten hoppas att han skall bli Kerre öfver de inre angelägenheterna synes deraf, att han nu uppträder med mera bestämdhet mot utlandet. Presidentens utmaningar till Frankrike gå, som man vet, ganska långt, och i afseende på England pästås, att de nya infall, som fenierna påtänka i Kanada, kunna göra räkning på indirekt understöd af regeringen i Washington.