Aftonbladet – 4 september 1866, sida 3

Mazzini har från Lugano, der han nu uppehåller sig, utsändt en proklamation till italienska folket; denna proklamation — skrifves den 26 Augusti från Milano — aftrycktesi dagens nummer af Unitå Cattolica, som genast blef kovfiskeradt. Chefen för revolutionsmännen (ty om ett revolutionsparti talar man ej mera) störtar sig i denna proklamation ursinnig som ett såradt vildsvin öfver den fait accompli, som kallas Venetiens afstående samt det sätt hvarpå freden kommit till stånd! Enligt hans åsigt är freden Skamig; allra minst, efter man en gång började detta olyckliga krig, borde väl Trento, Triest, Friaul, Istrien och dalmatiska -kustlåndet ha åtkommits; något som bevisar, att den gamle carbonaron ej har någon adibg om sahningen äf det franska ordspråket: ?qui trop embrasse mal etreint. De ohyggligaste beskyllningar, framställda på ett oaminkadt språk, framslungar han mot Victor Emanuels regering och uppmanar folket att gemensamt genom allmänna demonstrationer, visa helt klärligen missbelåtenheten med sakernas nuvarande tillstånd. Dessa fantasterier afslutas med den patetiska anmärkbingen; att han, Mazzini, omöj ligen kan låta amnestiera sig derföratt han i årtionden med alla sina krafter arbetat för dess enhet och frihet och älskat det af hela sitt hjerta, bela sin själ. REA SEE SE