Aftonbladet – 1 september 1866, sida 2

sti månader. Heeren prisar i sin bekarita handbok i det europeiska statssystemets och dess koloniers historia, hvad han kallar ?det europeiska statssystemets återställande? (1815—1818), men är nog försigtig att tillägga följande slutord: ?Verldshistorien vet emellertid ej af nåcon akt, som är den sista; och politikens byggnader skola aldrig till alla sina delar blifva fulländade och oföränderliga: ty menskors verk fullkomligheten aldrig hinna.? Hur välbeiänkt denna reservation var — derå öfverflöda bevisen. De finnas öfverallt, från Marsala till Solferino, från grekiska Arkipelagen till Slien, från Elbes utlopp till Main, från nedre Donau till öfre Weichseln: Af 1815 års traktater, dessa traktater som Napoleon III sagt att han hatar? och som många flere än han betraktat med somma känsla, återstår i denna stund ej mycket, och ingen synes böjd att försvara dem, ingen att beklaga deras fall, utom — svensk-norska kabinettet, för så vidt vi nemligen skulle sätta tro fill en Hamburgertidnings otroliga uppgift om en svensk cirkulärnot som mot Preussens aännexioner åberopar folkrätten och 1815 års fördrag. : Det tyska bladet upplyser ej, om Vestfaliska freden älven åberopats, till hvars garavter Sverge ju hör. Det ena hade varit ej mindre berättigadt än det andra, och nyttan för Tysklands ?depossederade? smäfur star af detta vädjande till en oegentligen s. k. folkrätt, som varit till väl för deras, men ej för folkens skull, förmodligen i båda fallen lika stor. Kabineitet i Berlin skulle ej utan allt skäl kunna svara med ett citat ur det berömda prenssiska krigsmanifestet af den 9 Oktober 1806: ?före alla traktater hafva nationerna sina rättigheter?. Sednast församlade ridderskapet och adeln hade, som man lärer minnes, rätt mycket bråk och besvär med utarbetande af en ny riddarbusordning. Det antogs af mången, att dessa mödor skulle visa sig vara förspillda, ithy att man ej ansåg sannolikt att K. M:t skulle fastställa ett förslag, som ville med starkare garantier än hittills omgärda de adliga privilegierna. Men lyckligtvis för dem, som sätta värde på dennu relik, har förslaget, enligt hvad vi af förfatiningssamlingen erfara, verkligen vunnit stadfästelse, ehuru dess 6 26 säger, att i frågor som angå ridderskapets och adelns privilegier och andra förmoner eller förslag till ändring i denna riddarbusordning, eller ock afse afhändande eller användande af ridderskapets och adelns gemensaröma fasta egendom, erfordras för bifall till hvad i afseende derå är föreslaget två tredjedelar af de afgifna rösterna?. Konseqvensen och modet hos verklige statsmän pläga hos dem, som äro det blott i egen eller andras inbillning, motsvaras af envishet och tros. De förre ha ej för sed att i sin välmakts dagar förakte allmänna opinionen, och Jåta sig j under brydsamma omständigheter af densamma tyranniskt beherrskas; de sedvare åter bruka i förra fallet stoltsera med att ?göra en konst i den opinion, af hvars vågor de följande dagen viljelöst vräkas fram och åter som ett flarn. Ännu en skilnad: de förre frukta ej att sjelfva erkänna och athjelpa ett begänget misstag och undslippa derigenom att höra det omtalas af andra, de sednare åter upprepa det gång efter annan i den fåfänga förhoppiogen, att kunna inbilla sig sjelfva och andra att vishet och envishet äro samma sak. Dessa och dylika anmärkningar ha vi hört anföras till förklaring af den oväntade företeelsen, att åter i år mer än halfva antalet —13 af 25 — af rikets landsting fått landshöfdingar till ordförande. År 1863 uppgaf regeringen såsom skäl för åtgärden, aw till nämnda platser kalla landshöfdingar, vissa undantagsförhållanden, som då förmenades vara för handen. Ehuru denna officiella förklaring innebar eller åtminstone ej kunde tolkas annorlunda än; såsom ett löfte, att med de exceptionella anledningarne äfven det såsom exceptionelt betecknade förfarandet skulle upphöra, hugnades såväl 1864 som 1865 ej mindre än fjorton landsting med landshöfdingar till ordförande, och i år har, som sagdt, denna siffra minskats med —1. Expositionskomitn hade också i det längsta svårt att tillstå det misstag den begått vid bestämmande af afgifterna för inträde i industriutställningen. Men den bemannade sig slutligen till detta motbjudande: steg, och vi ha ej hört att komiterades rykte deraf lidit. Man undrar, om våra diplomatiska agenter i utlandet haft händerna så fulla af angelägna och i verldshändelserna ingripande göromål, att det ej varit dem möjligt att i de länder, der de äro anställda, meddela de offentliga myndigheter eller enskilda associationer, som ha med industriella angelägenheter att göra, samt den främmande pressen sådana, upplysningar om den första skandinaviska industriutställningen, som kunnat föranleda utlandet att egna en något större uppmärksamhet åt denna betydelsefulla tilldrogelse. Utan alltför stora kraftansträngningar synes det ha bort kunna gå för sig att före den 24 Augusti om denna händelse underrätta Monitörens läsare. Det visar sig nu, att riksdagsförberedelserna i allmänhet kanske börjat något väl sent. Till de deraf härflytande olägenheter hör det medelbara valsättets begagnande, ej blott nästan allmänt å landsbygden, utan ock i flere städer än man väntat. En författare i sista häftet af Nordisk Tidskrift anför ett faktum, som han med rätta tillmäter ett särskildt ntresse för svenskar och norrmän, hvilket på ett slående sätt röjer huru starkt det politiska intresset är beroende af valsättet. Vid elektorsvalen till danska landstinget den 1 sistlidne Juni infann sig i Kjöbenhavns flesta valkretsar krappt en tiondedel af de valberättigade, i en krets till och med föga öfver en tjugondedel — och detta i hufvudstaden, der pressen på förhand ifrigt framhållit vigten af ett val, som skulle afgöra grundlagsförslagets öde och partistridens utgång. Tre dagar sednare egde de omedelbara valen till folketinget rum; då var förhållandet omvändt, ehuru visserligen ej i så hög grad i hufvudstaden, der en egentlig valsirid ej kunde komma i fråga, som på landet, der i somliga kretsar nittiofem procent af de valberättigade deltogo i valet. Sedan vi bland personer, som borde komma i åtanka vid Stockholms stadsfullmäktiges val af representanter för hufvudstaden i öfre kammaren, nämnt en högre militär, sedan länge könd för sjelfständighet och frisinnad2 åsigter, har en af våra kolleger haft godheten tillägga såsom en ytterligare rekommendation för den ifrågavarande kandidaten, att han tillhör de politiske skandinaverna samt att denna meningsfraktion, i händelse han ej blefve vald, möjligen komme att sakna representanter å den nya riksdagen. Med erkännande af den högsionade opartiskhet, som röjer sig i deuna rekommendation, böra vi lugna vår kollegas farhågor, att nämnda parti möjligen skulle kamma att sakna målamän inom rTepresenn NH DN NOSA Rmanjae P AD-3A MH rd mn Oe NN 0 2 HM ve NH