Aftonbladet – 1 september 1866, sida 2

de ej att tala om! Men ehuru nu båda två hellre ville samtala med hvarandra än med någon annan, föll det sig dock så att det önskade samtalet oupphörligt förhindrades. Lord Hollingford kom och förde Roger bort till-en-.grupp-af medelålders män, der han uppfordrades att säga sin tanka i någon vetenskaplig fråga. Mr Ernest Watson, den unga herrn, som samtalade med Molly bibehöll sin plats vid hennes sida, efter som hon var den vackraste flickan i sällskapet, och gjorde Molly nästan yr i hufvudet med sitt prat. Hon såg till sluts så trött och blek ut, att den vaksamma lady Harriet skickade sir Charles till hennes räddning. Efter att hafva utbytt några ord med fröken, lemnade Molly rummet, och af deras samtal, som Roger till en del lyckats uppfatta, förstod han att Molly icke för demna afton skulle återvända till sällskapsrummet. Och lady Harriets yttrande till sinjkusin, hvilket han också hörde, föreföll Roger så besynnerligt, att han ej kunde låta bli att grubbla derpå. I sanning, CharlesX, sade hon, då du nu en gång erhållit rättighet att beskydda Molly, borde du väl kunnat frälsa henne från mr Watsons bullrande pratsamhet; jag kan ej uthärda den utan att vara vid fullkomligt god belsa och starkare än vanligt. Hvad? Huru kunde sir Charles ega rätt att vara Mollys beskyddare? Huru kunde han det, om de ej voro förlofvade? Och nu ihågkom Roger mänga småsaker, som tjenade att befästa hans förmodan, och han kände sig både missnöjd och förundrad. Det tycktes honom vara ett så opassande parti som möjligt — detta, en så hastig och obetänkt förlofning, ifall det nu var förlofning; och dessa tankar sysselsatte Roger hela aftonen. Följande dagen var han lyckligare. Han