Aftonbladet – 29 augusti 1866, sida 2

alltid så eftergifven och förstod sig ej någonsin på att säga ett bestämdt nej. cMammat, sade lady Harriet skämtsamt och litet sm.kande, tror du att du skulle varit lika så belåten med henne, om hon behagat säga nej, då du önskade att hon skulle säga ja? Utan tvifvel, kära Harriet. Jag tycker om personer som hafva sin egen mening; men då mina åsigter äro grundade på eftertanka och på en erforenhet, som få andra haft lika mycket tillfälle att förvärfva, anser jag det både klokast oca mest passande att de låta öfvertyga sig. Jag tror verklien också att det bara är envishet som förindrar dem att erkänna detta. Jag är väl icke despotisk hoppas jag? frågade hon och såg upp, litet oroligt, som det tyckte . Om du det är, söta mamma, sode lady Harriet och kysste ömt sin mors stränga anlete, så tycker jag vida mer om despotismen än om något annat regeringssätt, och jag måste sjelf nu vare mycket despotisk mot mina ponies, ty det är sent och jag ämnade åka ända till Ash-holt.t Men då fröken Harriet kom till Gibsons, blef hon så länge uppehållen der, att färden till Ash-holt blef alldeles inställd. Hon fann -Molly ensam i förmaket, liggande på en soffa, blek och darrande och blott med största ansträngning afhållande sig från att gråta. Rummet var, mot vanligheten i största oordning; papper och pappaskar och toilettartiklar lågo strödda omkring öfverallt. Ni sitter här som Marius på Kartagos ruiner, milt söta barn! Hvad felas er? Hvarföre har ni tagit på er en så olycklig min? Förlofningen är väl icke bruten? Eburu ingenting dylikt skulle förundra mig, der den vackra miss Cyntia har något att säga.