Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 2

nmaude lartyg), och iöljakiligen linnea l! icke det i bemälda artikel uttaladel!l ufvudvilkoret för dess tillämpning. HE Statsrådets vicepresident kr de Forcadela Ro-1 uelteupplyser oss emellertid derom, ait FrankI J l är ke afslutit trakteater med nästan alla euroeiska makter angående den indirekta fart, om eft tredje lands flagga skulle kunnaj pelaga från Frankrike ull Eogiand och rtom. Sådana troktater befinnas in-( ingna med Spänien, Danmark, Ryssland, i ollasd, hvilka alla stadga en tonnage-afi ife of I frane. Hade man bibebållit den enom den sllmänua lagstiftningen faställda afgiften af 4 francs 50 cent., skullel: etta ha verkat såsom elt allmänt förbud för en främmande flaggan att företaga någon ektifart melian Fogland och Frenkrike; an har derföre varit nödsakad att för alla eupeiska sjömakter låta särskilda föreskrifter röde den indirekta farten inflyta i traktaterna. rhållandet är således oränadt på konvenonel väg. Men förutsatt likväl, att ingen ican traktat funnes eller ait en flagga hitls hade varit af så ringa betydelse, att et landets regering aldrig skulle ba tänkt å utl begära tonnage-ofgiften nedsatt från fr. 50 cent. till 1 ir. på nämnde fart; för etta fall — säger statsrädets vicepresient— skall franska regeringen genom ettl. skildt dekret gifva erforderlig föreskrift : ntinnan. f Dessa upplysningar, meddelade af en såll ögt uppsatt officiell anktoritet, äro visser-! gen för oss af den allra största betydelse, eh vi skola icke heller underlåta att ge-t ast göra den tillämpning deraf, som med itta bör tillkomma oss. Då emellertid anfö: andet ännu icke är fullt afslutadt, vilja vil: lisvidare uppskjuta våra anmärkningar och 4 stället följa debattens gång. Esa annan al kammarens medlemmar fann ig nemligen vid detta tillfälle föranlåten ut särskildt bringa de förenade rikenas sjöartaförhällanden till Frankrike ä bane, et han anmärkte, att om man också anerligt dekret skulle i alligt att ordna detta för1 hvarje utländsk om icke genom Iiraktat var tadgande blifvit infördt, att s enska och iorska fartyg, som från ett tredje land anomma till Frankrike, skola behandlas såom den mest gynnade nations flagga. Men let var likväl dessa länders flagga, man örnämligast hade att frukta för vid sjöfaren raellan England och Frankrike, emedan venska och norska fartyg oupphörligt ininna sig på de norra hutven och i Kanalen. Statsrådets vice-president fann betänkligeter vid att ännu längre uppehålla kammaren med dessa svårigheter, hvilkas tillvaro föreföllo honom mera grundade i den föregående talarens egna tankar än isakens natur. Emeilertid ville han dock till behandling upptaga det nu framdragna exemplet, nemligen Frankrikes ställning i detta ifseende till de förenade rikena. Vi hafva nyligen? — fortiar han — Pafslutit en traktat med Sverige och Norge, hvilken är of den 27 Mars 1865 (hvilket lörmodligen måste vara ett tryckfel, då sjöartstraktaten är afsluten i Paris den 14 Fepruari nämnda är, ratificerad på samma ställe påföljande 8 Mars och ratifikationerna utvexlade den 22 Mars), hvari, sedan vilkoren för den direkta farten mellan Frankrike, Sverige och Norge blifvit framställda, en föreskrift finnes om den indirekta farten, hvilken är sålunda affattad: ?Svenska och norska fartyg, kommande till Frankrike irön elt tredje land, skola i alla afseenden behsudlas som den mest gynnade nations fartyg.? Men hvicken nation är den mest gynnade i förhållandet mellan Frankrike och England? Det är England. Till följd af traktatens ordalydelse är det icke möjligt, att svenska och norska fartyg kunna konventionelt fordra en annan behandliog än den, sum eger rum i förhållandet ll England sjelf.7 Härtill fogade den föregående medlemmen af kammaren slutligen yttrandet, att så länge det finnes en tonnage-algilt, är den mest gynnade nation den, som icke erlägger densamma; England betalar den, det tredje landets flagg skall icke erlägga den. Artikeln underkastades kort derefter omröstning och blefantagen utan all förändring. Vi återkalla här i läsarens minne hvad vi redan i början af denna framställning i förbigående vidrörde, nemligen att de Förenade Rikenas fartyg under den tid atomkring ett och ett halft år som förflutit, sedan vår sjöfartstraktat trädde i kraft, ha måst fortiarande, oförändradt såsom förut, erlägga en algift af 4 fr. 50 ce. icke mindre vid farten mellan England och Frankrike än vid hvarje annan indirekt fart på detta land, och detta på en tid, då, enligt de nu erhållna upplysningarne, icke allenast alla andra nationer så godt som utan undantag vid förstoämnda fart endast erlagt det mindre beloppet af en franc, utan älven oaktadt vär traktats föreskrift närmast befinnes vara föranledd af särskildt afseende på farten mellan England och Frankrike, hvilken erkännes uten en sådan skola ha varit så godt som omöjlig (?Si on edt maintenu le droit de la legislation gentrale qui tait de 4 fr. 50 c., ctiait Vinrerdietion absolne au tiers pavillon de venir de la cöte de France å la cöte dAngleterre. On a done t oblige pour tous les pays navigateurs en Europe de comprendre dans les traits des dispositions speciales relatives ä Vintercourse indirecte?). Vi tillägga här endast, att den förhöjda afgiften blivit vära fartyg affordrad oaktadt man särskildt och flera gånger gjort framställning derom till vederbörande auktoritet i Frankrike. Statsrådets vicepresident, hvars förklaring ju bör kunna anses i sig innebära ett slags autencitet, sätter os3 i stånd att i dess hel het öfverskåda situationen såväl som att bedöma dess egendomligt internationella karakter. Det torde emellertid vid ett närmare skärskådande snart visa sig, att han vid sina siräfvanden att bemöta de af logen om handelsmarinen härledda förmenta koneeqvenserna ofrivilligt kommit att göra oss långt större koncessioner, än han sjelf kan antagas ha äsyftat, och i alla händelser större, än vi någonsin ansett oss kunna våge begära. Vär sjöfartstraktats föreskrift om den indirekta farten på Frankrike har hittills enhälligt uppfattats på sädant sätt, att våra fartyg, så ofta de från ett tredje land an. komma till Frankrike, ega rättighet att i alla afseenden påkaila samma behandling som den mest gynsade nations fartyg vid dylik fart, d. v. s. när samma tartyg likeledes ankommer till Frenkrike från ett tredje land eller i indirekt fart. Denna upptattving stöder sig nemligen på den omständigheten, att då det sista momentet i traktatens 1:sta artikel uteslutande har till ändamål att lemna en föreskrift rörande den indirekta forten, är det mest öfverensstämmande med en sund och naturlig tolknings fordringar,