Aftonbladet – 24 augusti 1866, sida 3

TO EFR? 82 j ; are ÖT HR dessa blifvit medgifna utan alla vilkor, samt följaktligen också helt och hållet efterskänka dem, om man så finner för godt. Dessa satser äro af sig sjelfva tydliga och bestridas af ingen. Har uppgörelsen icke ingåtts mellan två privata kontrahenter, utan mellan två statsmakter, som afsluta t. ex. en sjöfartstraktat, hvilken, såsom vanligt är med dylika akter, är byggd på reciprocitet, är det i främsta rummet alldeles säkert, att den ena statsmakten icke, utan den andras samtycke, kan frigöra sig från sina i detta afseende ingångna förbindelser; huruvida en regering deremot under dylika omständigheter fritt kan råda öfver de rättigheter, som traktatsenligt må tillkomma henne, är just hvad h. exe. i detta fali bestrider, iy — säger han — traktaten hvilar ju på reciprocitet, hvilken så tillvida är att anse såsom ett vilkor, och följaktligen kan I vedsrbörande regering icke tillerkännas en Isådan befogenhet. Men det är väl tydligen ett missförstånd af reciprocitetens natur och väsen utt åberopa densamma i denna mening eller att jantaga, att den skulle medföra någonting lannat och mera, än hvad konventionelt språkbruk vanligen tillägger detta begrepp. lEnogland har visserligen genom traktaten förpligtat sig att erlägga tonnage-afgift i franska hamnar, likasom ock Frankrike i engelska hamnar, och denna trektat hvilar, hvilket är ännu mycket mera, icke allenast på vanlig reciprocitet, utan på en sådan i allra strängaste mening, d. v. s. på en så godt som fullkomlig -egalitet i afseende på de å ömse sidor fastställda prestatiover, hvilket, såsom mean vet, långt ifrån i allmänhet är fallet i dylika förhållanden, och till följd hvaraf Frankrike har varit nödsakadt att genom en speciel lag af 1836 lägga på sina egna fartyg vid hemkomsten från England derigenom compensera hvad britiska fartyg vid hemkomsten från Frankrike äro skyldiga att erlägga och hvarigenom först koniurrensen mellan båda nationerna har kunnat ställas under helt och hållet identiska vilkor. Allt detta kunna vi mycket gerna medgifva; men hvar och en inser dock lätteligen, att den träffade öfverenskommelsen uppenbarligen endast rör de ömsesidiga förpligtelserna, men icke begagnandet af och be-l. fogenheten att råda öfver egna rättigheter, hvilka enligt sakens natur aldrig kunna bli föremål för traktatsmässig fasiställelse. Frankrike har ju icke, utom tonnageafgiftens erläggande, derjemte förbundit sig att, för att upprätthälla reciprociteten, affordra England nämnda afgift, och det är dock dit, som h. exc:s på:tående med logisk konseqvens måste leda. Reciprociteten framgår redan och eger i traktatmessiz betydelse rum, då de ömsesidiga förpligtelserna äro vederbörligen reglerade, men är icke och kan icke i den af h. exc. antydda riktning vara ett särskildt vilkor i sjelfva traktaten, och detta af det ganska enkla skälet, att det vore förnuftsstridigt att antaga en stipulation på en sådan grundval. Frankrike kan visserligen icke sjelfj undandraga sig att erlägga denne afgift, men deraf följer, såsom vi ha sett, ingalunda dess brist på befogenhet att fritt råda öfver sin egen andel, och frågan är ju här just, om icke den oftanämnda lagens uttryck skulle kunna leda till att i densamma se en allmän eftergift af tonnage-afgiften å Frankrikes sida, kompetensen, hvartill den engelska regeringen troligtvis icke heller för sin del skulle finna sig föranlåten att bestrida. I detta anförande förekommer ännu ettannat yttrande, hvilket vi här icke vilja lemna ovidrördt, väl icke derför att det innehåller någonting nytt och väsentligt i saken, utan endast med särskildt afseende på den anledning, af hvilken det blifvit fäldt. Vi ha icke? — heter det — att i lagförslaget behandla traktater och interpationella konventioner, ty dessa kunna icke regleras genom lag. Tolkningen är fullkomligt logisk. Den är konseqvensen af den respektiva kompetensen. Kammarens såväl som regeringens befogenhet, hvilken förbereder en lag om tonnage-afgiften, sträcker sig blott till den äldre lagstiftningen, som fastställt denna afgift, men den berär icke de internationella konventionerna; ty kunde den det, måste den äfven kunna aggravera dessa. Oafsedt det sist anförda påståendet, hvilket h. exc. icke har funnit skäl att ytterliFe motivera, men hvartill vi snart skola terkomma, är väl här ånyo samma förhållande, som redan en gång förut påpekats, att deduktionen befinnes stödja sig på en förutsättning, som i detta fall just är ifrågaställd. Hade det nemligen först blifvit konstateradt, att den franska regeringen var obefogad icke blott att i deras helhet reglera, såsom h. exc. säger och hvarpå ingen tviflar, utan äfven att delvis i ofvanantydda riktning modifiera ingångna traktater, då vore tolkningen onekligen fullkomligt logisk, om den uteslutande slöte sig till den äldre lagstiften särskild tomnage-afgift af 1 franc, för att) ningen; men så länge det ännu är oafgjordt och utgör sjelfva undersökningens brännpunkt, huru långt regeringens befogeuhet i denna sak sträcker sig, förefaller det oss blott föga öfverensstämmande med en logisk bevisning att begagna sjelfva denna förutsättning såsom en länk i bevisningen, då den deremot mycket mera utgör bevisningens egentliga föremål. Detta angående den formella sidan. Hvad deremottonnageafgiften beträffar, så torde man minnas, att denna ursprungligen är helt och hållet reglerad genom den allmänna lagstiftningens föreskrifier; under tidernas lopp har väl denna allmänna lagstiftning i afseende å den direkta farten och till en del äfven den indirekta blifvit modifierad genom de flera med främmande makter ingångna traktaterna. Men af hvad skäl ha då dessa traktater blifvit ingångna om icke ef det, att den allmänna lagstiftningen på den tid, då de af: slötos, medförde högst betungande pålagor på den utländska handelsflottan — pålagor, som ju kunna anses vara. genom ifrågavarande lag afskaffade, och dermed sjelfva den anledning, som framkallade den traktatmäss ga öfverenskommelsen. Visserligen är den franska regeringen blottföga betjenad med, ptt lagen erhåller en tillämpning, enligt hvilken utländningar fritamoerg från afgifter