Aftonbladet – 24 augusti 1866, sida 3

utan huruvida det kan sägas vara oförenligt med tolkningslärans frandsatser att anse en allmän lag om handelsflottan, hvars uttryck äro så omfattande och ovilkorliga som denna lags, ha fört hela denna saks ställning tillbaka till den ursprungliga ståndpunkten — så länge ännu icke andra skäl blifvit anförda, hvilka till evidens bevisa en sådan tolknings omöjlighet. Annu mera besynnerligt förekommer oss slutligen påståendet, att den här ifrågavarande kompetensen, om den veskligen existerar, äfven mäste sträcka sig till att aggravera traktaterna; ty af den omständigheten, att man anses berättigad att disponera öfver egna rättigheter, foljer ändock icke tillika, att man fritt kan förfoga öfver andras, och det är likväl enligt traktaten en obestridlig rätt för England att endast erlägga det en gång fastställda beloppet, hyilket äfven för Frankrike måste utgöra en pligt att respektera. Man har öfver hufvud taget svårt att fatta, huru h. exc. egentligen har tänkt sig gifva stöd för denna bevisning, om man icke får antaga, att han för ögonblicket gjort sig mindre klart reda för de sf reciprociteten härledda konseqvenser, hvilka tastbållits såsom en ledande tanke under hela denna deduktion, som svårligen skall efterlemns intrycket af en full och säker öfvertygelse. Ofvanstående framställning har endast haft till ändamål att undersöka giltigheten af den vid ifrågavarande tillfälle företedda argumentation, utan att vi för öfrigt ha velat uttala någon mening i en sak, hvars rättsliga afgörande sannolikt icke länge skall uteblifva. Likväl kunna vi här icke återhålla den anmärkningen, att det väl hade varit anledning tiil att, då först en närmare granskning af frågan blifvit inledd, gifva den af h. exc. uttalade uppfattningen af artikeln en något ökad styrka, då antagligen för en mera inskränkt verkniogskrets af lagens ord skäl kunde anföras, hvilka torde erbjuda en säkrare grundval för tolkningen. Det skulle derför icke kunna öfverraska OSS, om äfven de franska dorastolarne i förekommande fall skulle biträda h. exc:s mening; men vi drista tro, att detta då skall ske efter andra proemisser. Förhandlingarne visa emellertid, att det hållna anförandet icke varit tillräckligt öfvertygande för ofvannämnde medlem af kammaren och flera med honom; ty ännu kort före cmröstningen öfver artikeln fortfor man att påyrka dess återförvisande till utskottet, för att underkastas en förändrad redaktion. Artikeln blef icke desto mindre antagen i den form, den blifvit framlagd, och vi kunna således vara öfvertygade om, att franska regerinsen skall veta att sätta den i verket på ett sätt, som fullkomligt öfverensstämmer med den ar h. exe. gifua förklaring. Till följd häraf skall lagens 4:de artikel cke i allmänhet 1å något slags tillämpning på den direkta farten på Frankrike, för hvilken de med detta land ingångna egjöfartstraktaerna skola fortfara att säsom hittills lemna erforderlig föreskrift. De förenade rikena kola följaktligen allt framgent ha att erägga de i vår traktats första artikel fasttällda 75 centimes per tonneau utan all örändring. Deremot är lagen uteslutand imnad att tillämpas på alla de fall, då injen traktalmässig föreskrift finnes fastställd m tonnage-afgiftens erläggande, utan denna ndast följer af den allmänna lagstiftningens öreskrifter, således förnämligast beträffande len indirekta farten eller då främmande faryg komma till Frankrike från ett tredje and, i hvilket fall vi hädanefter väl i allnänhet kunna förvänta att bli fritagna från tt erlägga de 4 fr. 50 cent., som våra faryg hittills ba måst betala, trots vår sjöartstraktats bestämda föreskrift, att vär lagg på denna fart skall behandlas såsom en mest gy nade nations. (Forts:)