Aftonbladet – 24 augusti 1866, sida 3

heten, skall det, såsom vitro, befinnas vare anleining att göra icke få anpmärkninga vid flere af de här — så förefaller det os — något väl flyktigt uttalade påståendena Vore verkligen den föregifna assimilationer så fullständig, som önskligt kunde vara ekulle visserligen all ytterligare fråga denna sak af sig sjelf förfalla; ty mer är reciprocitet i slräng mening kan ingen för I nuftigtvis begära; men det torde säkerliger vara bekant för en hvar, som haft något med dessa förhällanden att göra, huru de egentligen förhåller sig härmed, och att de 75 cent. pr tonneau, som våra fartyg efte I sjöfartstraktatens föreskrift ha att erlägga vid den direkta farten på Frankrike, jus icke kunna sägas vara vägda på den allra känsligaste våg såsom eqvivalent för hvad franska fartyg måste betala i våra hamnar, hvarest, eåsom bekant är, afgifterna äro något olika i hvartdera af de förenade rikena. Det kunde väl derföre anses vara något tvifvelaktigt, huiuvida tonnage-afgiften ensam bör sägas ha betydelse för den indirekta farten, lika litet som vi fullkomkomligt se oss i stånd att instämma i den af frerska regeringen i så kategoriska uttryck uttalade förutsättniogen, att de för denna fart gällande föreskrifterna icke på något sätt skulle vara reglerade på traktatsmässig grundval. Visserligen ha de förenade rikena icke för sina fartyg kunnat erhälla någon reel stipulation i detta bänseende, ty den i vår sjöfartetraktats 1:sta artikel förekommande bannala frasen (att svenska och norska fartyg, kommande till Frankrike från ett tredje land, skola i aila afseencen behandlas som den mest gynnade nations fartyg?) har hittills hvad oss beträffar varit så godt som innehållslös och att anse såsom oskrifven, liksom enhvar äfv-n vet, att vi vid denna fart fortfarande ha måst erlägga den äldre afgiiten af 4 francs 50 cent. Men utom det att sjelfva uttrycket ?den mest gynnade nation? tydligen syftar på ett obligatoriskt förbållande, är det också alldeles säkert, att det finns flera fall, der nämnda fart åtminstone till en del är ordnad på konventionel väg, hvilket äfven erkändes under debatterna i lagstiftande kåren, och hvarom mera längre fram. Vi skola emellertid icke här uppehålla oss längre vid denna regeringens förutsättning om den i de särskilda traktaterna stipulerade tonnage-afgiftens fortsatta gällande kraft, lika litet som vid den oförklarliga omständigheten, att det icke ansetts nödvändigt, sö framt frågan verkligen varit under öfverläggning, att på ett mera positivt sätt antyda detta, utan i stället hellre anföra och noga granska giltigheten af de skäl, som till stöd för ett sådant påstående blifvit framdragna undir debatterna i lagstiftande kåren. De öfverläggningar, som föreföllo vid behandlingen af lagförslagets 4:de och 6:te artiklar, finnas utförligt refererade i Monitören för den 19 sistl. April n:r 109 samt i n:r 111 för den 21 April. Debatterna bifinnas ha i öfvervägande grad haft de mellan Frankrike och England gällande sjöfartsförhållandena i sigte vid bedömandet af ce från förslagets 4:de och 6:te artiklar härledda allmänna konseqvensecna. En och annan af kammarens medlemmar ha väl också bragt på tal de särskilda förhållanden, i hvilka Marseille såsom frihamn står till de öfriga hamnarne vid Medelbafvets kuster; men förhandlingarne härom, hvilka på sätt och vis kunna säges mindre angå nuvarande fråga, lemna icke heller något väsentligt bidrag till en närmare kännedom om, huru man tänkt sig nämnda artiklir satta i verkställighet. Deremot var det den i sjöfartstraktaten med England af år 1826 stadgade tonnage-afgiftens förhållande til ifrågavarande leg och de tvifvelsmål, som i anledning härsf framkastats i kåmmaren, som hufvudsakligen föranledde två af de närvarande regeringsledamöterna att framställa de förklaringar och förutsättningar, som man förgäfves söker i lagen eller i de motiver, som åtfölja den. Vi skola äfven finna, att våra egna sjöfartsförhållanden till Frankrike särskildt varit på tal, men likväl på ett sätt, som torde fcrefalla de flesta temligen oväntadt och öfverraskande. Statsministern Rouher samt statsrådets vicepresident hr de Forcade la Roquette äro de två medlemmar af franska regeringen, som vid detta tillfölle förnämligast befinnas ha uppburit diskussionen och hvilkas anföranden också väsentligen ha bidragit att gifva kammarens rådplägningar deras bestämda karakt:r. Då vi nu ekrida till att göra läsarne närmare bekanta med denna, kuvna vi icke återhålla den förmeningen, att liksom man onekligen, då det gällde en så stor och vigtig sak, hade varit befogad att i vissa riktningar vänta ett något djupare inträngande i och en skarpare uppfattning af de undersökningars rättsliga natur och väsen, hvilka här bragtes ä bane, likaså har det icke heller fullkomlig: kunnat lyckas oss att öfvertygas om de skäls tillräczslighet, som till undanrödjande af de under debatten väckta tvifvelsmålen framstäl!des af nämnde regeringskommissarier. — Särskiidt förefaller det oss, att hr statsministerns anförande, vid hvilket vår förväntan företrädesvis fäste sig, med fullt erkännande af den sakkännedom, hvarom det i vissa sfseenden omisskänligt bär vittnesbörd, likväl icke i sin helhet utvecklar samma allsidighet iuppfattningen af frågans egentliga kärna eller ens — så vägadt det än kan synas — samma hållning och styrka i den logiska bevisningen, som eljest i så hög grad röja denna framstiende statsmans hela parlamentariska öfverlägsenhet. Men härom må läsaren döma! Sedan lagförslagets4:eartikel på vanligt sätt blifvit af kammarens president uppläst i församlingen och dermed bragts under behandling, anmärkte redan den förste talare, som öppnade debatten, att artikeln tydligen skulle leda till förlång för den franska flaggan, isynnerhet derigenom att. den bevil-. jade britiska fariyg fördelar, af hvilka landets egna icke voro i besittning, hvarför artikeln borde återsändas till utskottet till förrad -granskning, vid hvilken dess redak-!. Pr FPA vR